Överlyckligt tog jag upp Caterpie som nyss utvecklats.

"Du är jättefin!" sa jag till Metapod och krama om den. "Du är bra på att slåss!"

"Tack" sa Metapod och såg ut som det försökte rör på sig. "Det är trångt i skalet!"

"Varför"

"Nja, min kropp håller på att bli till en Butterfree så det gäller bara att slåss på, när jag får tillräckligt med energi så spricker skalet och jag blir en fjäril pokemon."

Jag kramade om Metapod och kallade in henne i sin pokeboll igen, det fick räka med strider för tillfället.

"Du har bra pokemon!"

En bit ifrån stod bara Remy och stirra på mig.

Hans avsvimmade Totodile hade han kallat in i pokebollen.

"Vad menar du?"

Remy ryckte på axlarna och bara satt där.

"Jag fick en Sandsrew av mina föräldrar, av Professor Oak fick jag en Totodile, men dem är bara dåliga!"

"Varför?"

"Jag förlorar mot dig!"

"Är det för att de förlorar mot mig du tycker de är dåliga?"

"Ja!"

Remy tog ut sina sina pokemon ur pokebollarna. Strax stod en Totodile och en Sandsrow där.

 De såg jätte söta ut, men vid tanke på att Remy hade förlorat kanske han inte direkt tyckte att skönheten hade någon betydelse.

"Dessa är mina pokemon, och jag kom till Pallet Town för att bli pokemontränare av Professor Oak. Visst är det en snygg början?" sa han ironiskt.

"Pokemons styrka är inte allt!" sa jag.

"Visst, bara för att du kan förstå vad pokemon säger. Varför blir du så arg när jag fråga dig om det?"

Frågan överraskade mig, men efter en stunds tänkande svarade jag: "Det är inte många som vet om det, och vad jag vet är såna som jag sällsynta nu. Jag kanske är den enda kvar här i världen och jag vill inte väcka uppmärksamhet."

"Du lyckades bra i Labbet!" Tystnad.

"Toto-dile" sa Totodile och klappade Remy på foten.

"Vad säger han?"

"Han säger att han är ledsen att han har gjort bort sig inför dig" svarade jag.

Remy tog upp Totidile i famnen och krama om honom.

"Förlåt, mina föräldrar bråkar hela tiden och de bryr sig inte så mycket om mig. Min enda väg ut att slippa helvetet var att bli Pokemontränare och träna pokemon, det var min egen utväg

och dröm. Jag kanske inte är världens bästa tränare, men jag hoppas att bli mästare en vacker dag. Jag har varken vänner eller nått, så att dessa pokemon är det enda jag har kvar. Förlåt mig!"

I ögonvrån syntes tårarna, han begravde ansiktet i Totodile och lätta snyftningar hördes.

"Förlåt mig..."

Varken jag eller hans pokemon visste vad vi skulle göra så jag la min hans på hans axel medan hans pokemon klamrade sig fast vid honom. Efter en stund reste han sig.

"Det är bäst jag ger mig iväg."

"Vart?" Frågade jag, jag tänkte inte låta gå honom när han mådde så dåligt.

Han ryckte på axlarna, "till Viridian City (Viridian Staden), där finns det första gymmet vad jag hört och jag ska väl försöka ta min första Badge (Nål) där antar jag."

"Då följer jag med!"

"Nej!"

"Jo!"

"NEJ!"

"JO!"

Vi såg på varann och plötslig brast allt. Jag började skratta.

"Varför skrattar du?" frågade han överraskat.

"Eftersom vi bråkar, vi borde inte gjort det eftersom jag vill följa med dig, när det var du som först fråga mig!"

"Du skulle inte stå ut med mig!"

"Testa mig!"

Ett leende pressades fram på Remys läppar och han såg med sina mörka ögon på mig. "Gärna för mig!"

Efter det började vi prata om allt, jag berättade om mina pokemon (Dracco och FireFlame) och hur jag hade fått dem.

Remy berättade om sina föräldrar, hur han blivit retad för att han var tystlåten och blyg, för att han gillade datorer och håll sig mest för dig själv. Innan vi visste ordet av hade det slutat att regna och vi bestämde oss att slå läger för natten.

Under kvällen såg vi på stjärnorna och han visade mig de olika stjärntecknena.

"Kolla, där är en Pikachu!" sa han och pekade på en klump med stjärnor.

"Det ser mer ut som en dig, när du är förvirrad" retades jag med.

"Lägg av!"

"Nej"

Plötslig hoppade han på mig och kittlade mig. Han höll på till jag sa förlåt en kort stund senare somnade vi.

Det enda som hörde ute i mörkret var pokemonens ljud och spraket från en varm brasa och Remys högljudda snarkningar...

Nästa dag väcktes jag av doften från stekta ägg.

"Morron!" sa Remy då jag såg honom steka ägg och bacon över elden i en stekpanna.

"Sovit gott?"

"Japp, tills du väckte mig."

Remy gav mig en varnande blick som betydde, "vill du jag ska kittla dig igen", innan jag blev tyst och bytte om.

Jag åt frukost under tystnad medan Remy studerade sin karta över världsdelen Kanto.

"Det ser ut som att det är över 6 mil till Viridian City (Viridian staden)" noterade han och packade ihop kartan.

"6 MIL?!" utbrast jag (jag tappa min macka med ägget på när jag hörde det).

"Ja, antingen får vi gå eller ta bussen dit, men jag har inte sätt en busshållplats den väg vi gick. Det verkar som vi får gå..."

Bara tanken på att vi skulle gå hela den vägen fick mina fötter att värka. "Finns det inget annat sätt?"

"Jo, om någon av dina pokemon kan bära oss så..."

"Ingen ide, Rapidash spetsar mig om hon så ser mig. Dessutom kan hon inte springa!"

"Dracco, din Dragonair då? Den kan ju flyga oss dit!"

Tanken överraskade mig, kunde Dracco kunna flyga oss dit. Dragonair hade vissa speciell egenskaper som att kunna flyga, men jag hade aldrig gjort det förut. Jag kalla ut Dragonair.

"God Morgon  gumman" sa Dracco när han såg mig och böjde sig ner för att nudda vid mig. Jag smekte honom lätt över huvudet (Dracco var en riktig kelgris!)

"Hur är det?"

Jag berättade snabbt för honom om att FireFlame var sur på mig och att jag och Remy behövde transportmedel till nästa stad.

"Hehe, så hon fick spader säger du?" skratta Dragonair när han hörde om FireFlame och såg på Remy.

"Hoppa på mig så tar jag er till den stad ni vill!"

När jag översatte till Remy vad Dracco sa nickade han bara och väntade på att jag skulle sätta mig på Dragonair. Jag satte mig bakom Draccos huvud, bakom de fjädrarna som växte på dess huvud och där nacken började.

Remy höll hört om min midja, som om han var rädd att han skulle trilla av.

"Då flyger vi till Viridian City!" utbrast jag och innan jag viste ordet av svävade jag och Remy i de blå!

Fortsättning följer...