Resten av den dagen höll vi till i skogen och fångade pokemon...i alla fall försökte göra det.

Remy visade sig fånga en Beedrill ("Ta bort den, jag vill aldrig mer se en Beedrill i hela mitt liv!" hade jag skrikit då han visat upp den) och låtit våra pokemon ströva fritt.

Våra pokemon hade lekt hela dagen ute i skogen medan vi letat efter nya pokemon och när det börjat mörkna återvände vi till Pokemoncenret där Draginair satt och väntade på oss.

"Har du saknat mig?" hade Dragonair frågat.

Medan jag utan ett ord kallat in den i sin pokeboll och gått in i Pokemoncentret.

Det var första gången för mig (och även Remy) då vi sov över på Pokemoncentret, det var också som ett slags vilohem för tränare mer än bara sjukhus för pokemon.

Vi fick var sin säng (en våningssäng) där vi skulle sova i ett av de många rummen och det dröjde inte länge innan vi somna.

Det sista jag hörde Remy säja från den dagen var att han satt vid sin karta och muttra:

"Morron sömntutan!"

Jag väcktes en än gång av Remy, då han fullt påklädd ruska om mig.

"Gisses, klockan är över 11 och vi har en vandring på 15 mil till Pewter City"

"15 MIL?!" utbrast jag och flög upp ur sängen. "Jag kommer aldrig orka gå så långt!"

"Vi kan ta Dragonair eller så kan vi fortsätta gå genom skogen och försöka fånga fler pokemon."

Att döma av det fjantiga flinet han hade i sitt ansikte var det redan avgjort, vi skulle gå 15 mil! Jag stönade.

"Det är väl ändå inte så farligt, varför valde du att bli pokemontränare om du avskyr att gå? Det är ju den störta delen av äventyret?"

"Att gå? Nej tack, jag valde att bli pokemonmästare!"

"Det gör även jag!"

Med de orden gick vi till matsalen som fanns i Pokmoncentret och där åt vi grillade korvar, kanske ovanligt som frukost men både jag och Remy ville ha det.

Vid 12 tiden gav vi oss iväg till nästa stad.

Vi tog samma väg om vi innan tagit då vi var ute i skogen men den här gången fortsatte vi hela vägen ut tills vi skulle komma vidare.

Medan vi gick tog vi ut våra pokemon så att de också fick lite motion.

´"Butterfree, Dracco, jag väljer er!" sa jag och släppte ut mina pokemon.

"Sandsrew, Totodile, Raticate, Beedrill jag väljer er!"

Inom några sekunder gick vi tillsammans med våra pokemon.

"Hej Queen!" utbrast Buttrefree och flög nära mig. "Hur ser jag ut?"

"Vacker!"

"Tack!"

"Vad säger din Butterfree?" frågade Remy då han såg att vi pratade (viskade?) till varann.

"Hon frågade vad jag tyckte om henne."

"Henne? Jo det är en vacker Butterfree, men vad som bättre är att hon räddade oss, tacka henne från mig!"

Buttrefree hörde det där och en svag rodnad syntes på hennes ansikte.

"Tac..k.tack så mycket!" stammade hon och flög iväg en bit.

"Är det inte spännande att kunna tala med pokemon?" undrade Remy och såg på Butterfree "att förstå vad de säger och tänker."

"Nja, vad de tänker vet jag inte riktigt, men vad de säger och tycker vet jag, jag förstår deras språk."

Det var första gången jag hade svarat på en sån fråga, förutom mina föräldrar var han den ända som visste att jag var en Pokemonviskare. Det var blandade känslor, men äntligen kändes det ändå som en lättnad att jag sa det till honom. Kunde jag lite på Remy?

"Vet du vad?"

"Nej vaddå?"

"Borde inte våra pokemon ha smeknamn, jag menar, är det inte lite tråkigt att bara kalla dem för deras artnamn?"

"Jo, jag håller med Remy!"

Remy såg på sina pokemon och funderade lite, jag hade bara Butterfree som jag skulle ge ett smeknamn till. Mina andra pokemon hade redan fått ettför flera år sedan.

"Vad sägs som att Raticate ska heta Fang för att han har såna skarpa framtänder?"

"Fang låter bra men det är inte en hane, Raticate är en hona."

("Det stämmer!" sa Raicate när hon hörde oss prata och tillade "Fang vill jag gärna bli kallad...bra namn det där Fang...).

Efter en stund hade alla pokemon fått ett namn. Beedrill fick heta Poison eftersom han var giftig och så hade den första motståndare Remy vunnit också varit giftig ("Hehe, det där namnet låter väl inte så dumt" hade Beedrill sagt belåtet),  Dig fick Sandsrew heta eftersom den var en jordpokemon ("Dig, jag får väl heta så" hade Sandsrew sagt och smakat på ordet verkade det som. "Dig"), Ocean fick Totodile heta eftersom han var en vattenpokemon och kom från havet ("Ocean, det låter vacker, jaja!" sa Totodile och dansade omkring), till sista fick Butterfree namnet Beauty eftersom den var så vacker ("Tack så jättemycket för namnet, jag gillar den verkligen!" sa Buettrefree och flög iväg lättjefullt.)