"Flamman fort Eevee har flytt sin väg" Flamman som just satt och skela med sin Cyndaquil flög upp ur gräset och tittade på mig med stora ögon. "Vad menar du med att han har flytt, har han sprungit iväg från dig??" "Ja, minns du att han har varit fundersam hela dagen idag. Ja, vad är det me det, han är väl alltid lite fundersam", sa Flamman och rynka pannan. "JO, men han väntade på någon, när jag gick fram till honom för att ge honom pokemonfoder så tittade han upp mot himmelen och innan jag hann göra nåt så hörde jag ett åsk knall och såg en gul fågel och i nästa sekund var han försvunnen." "Vad menar du men en gul fågel, var den stor, gul och sköt blixtar ur kroppen??" "Ja, men kan du hjälpa mig att hitta min Eevee istället" sa jag irriterat eftersom jag ville hitta min Eevee och inte prata om ovanliga gula fåglar. Flamman blev krit vit i ansiktet och tittade med förundrade ögon på mig. "Har du en aning om vad det var för slags pokemon du just såg där uppe" sa Flamman som nu var arg på mig. Jag öppnade munnen för att protestera men Flamman han först. "Den fågel som du såg var den legendariska fågeln Zapdos, den är en av världens mest eftertraktade och mäst sällsynta pokemon i världen. Det är nästan ingen som har sätt fågeln och många tror att den är en myt, du kanske är den enda i världen som har sätt den och du är orolig för din Eevee." Jag brydde mig inte just nu om att jag hade sätt en sällsynt fågel eller inte jag ville hitta min Eevee. "Ska du hjälpa mig att hitta min Eevee eller inte för nu går jag"sa jag och blängde argt på Flamman. "Okej, jag ska hjälpa dig då att hitta din Eevee men snälla nån tänk att du har just sätt en legendarisk pokemon", sa Flamman och sucka. "Cyndaquil och Sentret gå och leta efter Eevee" beådrade Flamman. "Lillen hoppa in i grässet och leta efter Eevee också". Genast börja våra pokemon att leta, Cyndaquil med alla sina krafter tog sats och börja bränna bort stora områden med gräss för att hitta Eevee. Sentret som hade en jätte bra syn och var bra på att spanna klättra upp i ett högt träd och spana efter pokemon som rörde sig över området. Lillen som var bra på att upptäcka pokemon som rörde sig i gräset hoppa i den och börja också leta efter pokemon, men försvann i den så att man inte kunde se den. Jag och Flamman skrek efter Eeve och försökte också leta i grässet. Jag vet inte hur länge vi satt och leta men det kändes som en evighet, både jag och Flamman var hessa efter allt skrikande och alla våra pokemon var helt slut körda. Cyndaquil satt ner på grässet och andades djupt och hade knappt några krafter kvar, Sentret satt också och vila sig och hade ont i tassarna eftersom den hade hoppat från träd till träd och spanat efter pokemon och Lillen föll ihop på en sten och somna av utmatning. Vi hade inte hittat ett spår efter Eevee fast vi hade letat i flera timmar, men an annan sak hade vi hittat och det var flera pokemontränare i området som var ursiniga på oss eftersom vi hade skrämt bort alla pokemonen i området av vårt sökande. Jag satte mig ner vid ett träd och luta mig mot den, sakta kände jag hur varma tårar ran ner från mina kinder då jag tittade upp mot himlen som nu var röd eftersom det höll på att skyma. Jag viste att vårt sökande var över och att jag kanske aldrig mer skulle se Eevee igen. Sakta börja jag och Flamman gör upp en eld och förbereda oss för natten men jag var säker på att jag knappt skulle få en blund i ögonen.

(Under tiden i skogen) Eevee var nu jätte trött efter att ha sprungit hela dagen i gräset och vände en sista blick mot grässområdet och tänkte med sorg i hjärtat på sin tränare. Jag är ledsen att jag måste lämna dig Caterpie men det är en sak jag måste göra först , tänkte Eevee. Skogen var fortvarande rätt så ljus och himlen började färga sig blod röd, det skulle inte dröja länge innan det blev mörkt och det skulle vara svårt att hitta vägen. Jag måste hinna fram till ruinerna innan det blir mörkt, tänkte Eevee och börja springa längst bland träden på en stig som man knappt kunde se. Skogen var mörk ock kuslig och skuggorna från träden gjorde så att träden såg ut som stora monster. Det fanns flera buskar och snår som gjorde det svårt att komma fram och och dem höga granarna gjorde det svårt att se stigen, skulle det vara möjligt att ta sig fram??. Efter en stunds springande blev stigen mycket tydligare och granarna och träden blev inte så täta längre. (Stigen som Eevee följde lede till en glänta av hjärtat av skogen där en gammal ruin låg från ett tempel som låg här från tusen år sedan.) Till sist blev vägen allt tydligare och bredare, och till sist lede den till ett stor glänta där ruinerna från templet låg utsprida. Eevee gick på den trasiga stengolvet av mitteln av ruinen där två pelare stog. "Välkommen tillbaka min son, Natt" sa en röst från skuggorna och en pokemon hoppade upp på en av pelarna, det var en Espeon. "Varför kommer du så sent?" sa en annan röst och från från skuggorna och en stor, svart Umbereon hoppade till den andra pelaren. "Mamma och pappa varför kallade ni på mig, varför skickade ni Zapdos för att hämta mig" ,fräste Eevee ilsket till dem båda pokemonen. "Vi var tvungna att hämta dig, stjärnorna har berättat att tiden är inne för dig att utvecklas till en Umbereon som din far här eftersom du är den utvalde" svarade den vackra Espeon. "Din mor och jag gav dig inte namnet Natt för ingenting, stjärnorna har berättat det här för oss redan innan du föddes", sa den svarta Umbereon. "Jag vill inte bli den utvalde pokemonen, jag vill bli en vanlig pokemon som alla andra" skrek Eevee ut. "Det går inte Natt, du har fått dem krafter som gör dig till den utvalda pokemonen. Från mig har du fått styrkan att skrämma bort och lura andra fiender", sa den svarta Umbereon. "Från mig har du fått synskheten och kraften att se det som ska hända i framtiden och få kontakt med alla pokemon över hela världen som t.ex Zapdos som kalla på dig", väste den vackra Espeon. "Jag kan inte vara den utvalde jag har nu en tränare som tränare mig" sa Eevee sorgset. "Det vet vi om, det har vi set genom att Mars har lyst dem senaste dagarna extra tydligt", sa Espeon. "Hennes namn är Mirjam, eller snarare sagt Caterpie som hon kallas för." "Du måste ta ansvar och skydda dem legendariska stenarna från onda makter, men du får inte lämna henne eftersom hon kommer att hjälpa dig att utföra din uppgift" ,sa den svarta Umbereon som nu började att väsa. "Vad är dem legendariska stenarna för nått och vad ska jag skydda dem mot", sa Eevee. "Dem legendariska stenarna finns gömda i dem fyra elementen, vatten, vind, eld och jord som gör att jorden inte går under. Din uppgift är att skydda dem från människor som vill ta dem och få makten över världen och alla dess pokemon som finns", väste Umbereon. "Men hur ska Mirjam, jag menar Caterpie hjälpa mig?" frågade Eevee. "Med dem krafter som du snart kommer att upptäcka ska du och hon resa omkring genom landet och fånga olika pokemon, träna upp dig och erat lag så att ni blir starka. Med detta lag och med vänner som ni kommer att möta under era aväntyr ska ni bli ett team som ska besegra dem som vill ta dem legendariska stenarna". se Espeon. "Men du kommer att få hjälp, din syster Dag kommer också att skydda dem legendariska stenarna fast hon kommer inte att vara med er, hon kommer att skämpa på egen hand", sa den svart Umbereon. "Nog med prat nu det är dags för dig och din syster att utvecklas till era rätta jag", sa Espeon. "Dag, kom fram ur ditt gömställe" Ur skuggorna träde en anna Eevee upp och också fram till mitteln av pelarna. Låt sermonin börja", väste Espeon och hoppa ner från sin pelare. Umbereon gjorde samma sak och tillsammans började vi sakta gå upp för ett par trappor som lede till det gamla templetruinen. Flera trappor var söndriga och gammla så att man fick se sig för var man trampade. I templet var det nästan kolsvart och det enda man kunde se var Umbereons gula ringar som lyste som guld och dem röda ögonen som lyste som flytande lava. Efter ett tag då mina ögon vande sig vid mörkret så såg jag att hela templet var smyckad med alla slags bilder på konstiga pokemon och symboler som jag aldrig hade sätt förut. Till sist efter att ha vandrat i nästan mörker kom man fram till ett rum, eller snarare sagt en stor sal mitt i templet. Allt var mörkt här förutom i mitteln där fullmånen lyste ner över golvet eftersom det var ett håll i taket. Mitt i rummet var det en fontän som fungera (vilket var nästen otroligt eftersom allt annat var isönder i templet). "Dag följ med mig, Natt följ med din far" beådrade Espeon med en lugn röst. Sakta följde jag med Umbereon som lede fram mig till fontänens egna kant och samma sak gjorde Espeon med Dag fast hon gick till andra sidan av fontänen. Vattnet som kom ifrån fontänen var inget vanligt vatten kände jag på mig när jag såg på fontänen, den hade en silvrig färg och glänste otroligt vackert i månskenet. "Var inte rädd Natt det här vattnet kommer inte att göra dig illa, tvärtom den kan bota alla slags sjukdomar och göra dig frisk på en sekund om du dricker det." sa Umbereon. "Nu bode två, slut era ögon så att sermonin kan börja" a både Espeon och Umbereon. Jag tittade en sista gång på mig själv i fontänens vatten innan jag skulle utvccklas. Sakta slöt jag mina ögon och det gjorde Dag också, sakta hörde jag både Umbereon och Espeon mumla några ord på ett språk som jag inte kände igen och innan jag han göra nått så kände Umbereons våta tass med det magiska vattnet strycka över mitt huvud. Vattnet kändes onaturligt och gick igenom skinet på mig, i samma ögonblick skändes det som hela min kropp börja brinna inombords och börja växa. Jag öppnade mina ögon men såg mig inte längre som en Eevee, jag gick fram till fontänen och granska mig själv. Jag såg ut som min far nu, pälsen var kolsvart och runt omkring lystte ringarna på min kropp som guld och mina ögon som eld. Jag tittade på Dag, hon hade också utväcklats till en vacker, smidig Espeon. "Ni är vackra boda två" sa Espeon med en vörnadsful röst. "Natt och Dag det är bäst ni ger er av nu och börjar ert äventyr, våran uppgift är slut nu, nu är det ni som är väktare över dem legendariska stenarn" sa Umbereon. "Lycka till det lär ni behöva, må tjärnorna vara med er" sa dem bäge pokemonen. Sakta började jag och Dag gå ut från templet ensamma och tysta. "Vist är jag vacker sa Dag glatt och skuttade ner från trapporna. "Jag bryde mig inte så mycket, jag gick raka vägen ner från trappan och vände mig om för att gå mot skogen. "Natt, vänta jag vill säga dig en sak" sa Dag och blokera vägen för mig. "Jag vill bara säga lycka till med ditt uppdrag och med din tränare jag hoppas att vi ses snart igen", sa Espeon och sprang tillbaka in mot tempelruinerna och försvann. Jag såg Dag försvinna in mot mörkret och insåg att det var dags för mig att återvända till min tränare, Caterpie. Jag hoppades att hon skulle käna igen mig med min nya utseende som jag änu inte var van med. Sakta börja jag springa tillbaks genom skogen på stigen och denna gång hade jag knappt några problem att komma igenom eftersom mina ögon kunde se mycket bättre i mörkret. Snart skulle jag vara tillbaka till min tränare, Caterpie.