Två nya vänner!

Åter igen fick vi bege oss till skogen, men den här gången för att hämta hem en Bellsprout och inte för att gå till nästa gym.
Det var inte bara jag och Flamman som hade skyndat oss för att gå till skogen, ett helt dussintals
av alla slags möjliga tränare. Vissa sände ut sina fågelpokemon så att de kunde leta rätt på Bellsprout medan andra sände ut markpokemon som kanske kunde få vitring av den lilla gräspokemonen.
Att templet hade utlyst en belöning på den mystiska pokemonflöjten var nästan otänkbart, den var ju ovärderlig!
Den tränare som fick tag i flöjten skulle kunna tillkalla vilken pokemon som man helst behagade och man till och med skulle kunna få chansen locka till sig sällsynta pokemon (kanske även Zapdos, men det tvivlade jag starkt på eftersom flöjten hade används innan och ingen hade då sätt skymten av en legendarisk fågel).
För att minska på konkurrensen spred sig alla tränarna åt olika kanter och hörn av skogen för att öka chansen att fånga Bellsprout.
Jag och Flamman valde att samarbeta och vara tillsammans. På det sättet skulle våra chanser öka.
Jag sände ut Pidgey som genast började spana efter Bellsprout medan Lillen fick nöja sig med att spana nere på marken efter pokemon, vilket hon var bra på men föredrog att flyga på Pidgeys rygg.
Flamman valde det klokt att låta att hennes Cyndaquil (Fire) skulle samarbeta med Lillen eftersom det skulle gå fortare på det viset. Både var ju små men med samarbete skulle det lyckas.
Fires förmåga att kunna bränna ner växter på ett ögonblick och med Lillens förmåga att upptäcka gömda pokemon skulle det gå undan.
Nästan genast då Flamman släppte ut sin pokemon i gräset och bad den att samarbeta med Caterpie hade två saker hänt.
För det första hade Fire rullat ihop sig nästan på direkten då den kom ut från sin pokeboll och såg ut som ett flammande eldklot och för det andra kunde man höra tjut och skrik lomma en bit bort ifrån skogen.
"Vad håller dem andra tränarna på med!" utbrast Flamman medan hon tittade på det lilla eldklotet. Genast bärde hon sig ner och försökte omsorgsfullt att ta den i sin famn för att få den skräckslagna Cyndaquil att lugna ner sig.
"Seså, kom igen nu Fire vi måste hitta Bellsprout innan någon annan tränare gör det", försökte hon uppmuntra honom med sin mjukaste röst, vilket fick Fire att känna sig bättre till mods och blev till sist vanliga jag. Han hade även låtit elden på ryggen då ut en lite stund så att hon kunde klappa och smeka honom längst med ryggen.
Sedan vände hon sitt ansikte mott mig. Uttrycket i hennes visade att hon var mer än orolig, hon hade redan blivit lite blek.
"Caterpie, vi måste gå djupare i skogen om vi skall ha en chans att hitta Bellsprout, det finns för många tränare!", sa hon snabbt innan hon vände på klacken och började gå djupare i skogen.
Innan jag fortsatte att gå tog jag upp datorn för att kolla lite information om Bellsprout.
Otroligt nog hade jag inte kollat upp den pokemonen på hela dagen utan att ha en blekaste aning hur den såg ut. Det mesta av tiden hade jag låtsats att jag viste eftersom jag ville inte chema ut mig för andra mer pokemon kunniga tränare, som Flamman!

Art: Bellsprout
Nr: 69
Typ: Gräs
Information: Denna pokemon trivs bäst där det är varmt och frodigt, hälst i tropiska skogar! Denna pokemon är svår att fånga eftersom den hela tiden rör på sig för att hitta platser med mycket ljus, rötterna är som fötter för pokemonen och kan alltså gå på land.Bellsprout är även en kött ätande pokemon och jagar oftast små kryp som den kan äta upp, den använder även rötterna för att få upp näring som den behöver.

Från den plats jag var på kunde man fortvarande höra skrik och tjut från några tränare. Det var avlägset men skriken hördes allt tydligare.
Jag tittade mig omkring för att se vad som hade hänt som gjorde att flera tränare skrek i full hals.
Till min stora förvåning kom en kille, knappt äldre än mig springande i fullaste kaballik med en pokemon i famnen. Den såg nästan ut som en hund men hade röd-orange päls och gläfste lite medan han sprang.
Knappt hade jag fattat vad som hade hänt innan himlen fylldes med tjattrande och skri av nästan hundratals fåglar. Jag kände nästan genast igen fåglarna. Det var Spearows eftersom man kunde se det på deras röda vingar, skära mage och så klart den buskigt orange huvudet.
Det som var mest känt av allt av en Spearow var dess skrik, den använde det för att varna en fiende eller i detta fallet att attackera någon fiende!
Spearows attackerade allt och alla som kom i deras väg och nu hade de upptäckt mig.
Flera stycken var redan på väg att attackera både mig och Lillen.
Nästan som en reflex flög jag fram över Lillen, och tog tag i henne och tryckte henne intill min famn och sedan var det bara springa för livet!
Flera av Spearows hade redan försökt attackera mig från luften då jag kastade mig över Lillen.
Det misslyckade försöket hade bara gjort dem mer uppretade och var snart på väg igen att attackera. Även om det bara varit en Spearow skulle jag inte tagit upp datorn för att få information om den, jag viste redan vad den var kapabel till.
Redan innan sommarlovet hade skolorna runt alla städer och byar informerat något om de vanligaste pokemonarterna eller hur man fångade en pokemon.
Vår skola hade snålat lite med det ämnet.
"Pokemon vad ska det vara bra för, bättre att utbilda sig till något nyttigare som läkare eller lärare tillexempel", hade våran lärare sagt barskt till oss alla elever.
Lyckligtvis fanns det lag på de elever som skulle bli pokemontränare i sommar skulle ha fått lite information tidigare.
Nästan alla i högstadiet hade anmält sig för att bli pokemontränare, även några få i mellan och lågstadiet hade anmält sig.
Det var väldigt sällsynt att yngre barn anmälde sig att bli tränare eftersom det fanns en viss lag om detta. För att bli tränare krävdes det ett tränar licens som endast fick ges ut om man var 10 år.
de som var yngre än 10 fick kontakta pokemonligan och begära ett speciellt tillstånd av dem för att bli tränare, då behövde man även föräldrarnas tillåtelse.
Jag hade nästan anmält mig nästan på direkten eftersom jag inte orkade med skolan mer, istället kunde de elever som ville bli pokemonmästare gå ut ur skolan och studera pokemon istället.
På det sättet kunde man sedan vidare studera till pokemonläkare eller pokemonuppfödare vilket normala elever aldrig skulle kunna bli eftersom dem inte hade en aning om pokemon.
Min orsak till att jag ville bli pokemontränare var nog att jag sedan skulle bli pokemon läkare, som syster Joy i Pokemoncentret. Att hjälpa pokemon skulle nog vara en dröm för någon som tyckte om pokemon, som jag!
Enu kunde jag tacka min lyckliga stjärna att min lillebror (Niklas), inte hade följt med mig och blivit pokemontränare.
Själv hade han inte fått tillstånd av mina föräldrar förrän han hade blivit 14år, som jag. De ville också att han skulle gå ett till år i skolan, som jag hade gjort.
I skolan hade vi en gång i veckan ämnet "Pokemon", där vi läste och lärde oss något om arterna eller träningen.
Informationen av träningen var lätt så enkel (vem skulle inte kunna lära sig på en sekund att man kastade en pokeboll på en pokemon), men självaste arterna hade varit svårast att lära sig.
Först hade vi haft lite teori om pokemon där vi hade lärt de viktigaste pokemon grupperna/typerna av pokemon som tillexempel vatten och eld.
Sedan hade vi fått hoppa på den svåra biten, att kunna det vanligaste pokemonarterna utantill.
Spearow var en av de vanligaste arterna av pokemon ute i naturen och det överraskade mig inte varför.
De vi hade fått veta om Spearow var att den var ett flock djur och levde tillsammans med sin egen art innan den blev stor och flydde sin väg.
En Spearow levde i flock eftersom den inte var en sån bra jägare i luften utan klarade sig bättre av att jaga tillsammans. Spearow var även känt för sitt ilskna humör och kunde lätt bli uppretad av minsta anledning.
Det skulle kunna räcka med att en fiende inkräktade på deras territorium innan ett helt moln av Spearows skulle kunna attackera en på direkten.
Det hade tagit mig en evighet innan jag kunde informationen utantill, vi hade läst lite om Weedle, Magikarp, Oddiash, Rattata, Caterpie (så jag viste på direkten att jag hade fått en Caterpie då jag hade släppt ut Lillen för första gången), var några andra arter men det var mest de vanligaste pokemon vi läste om. Våran skola slösade inte tid med att undervisa i sällsynta pokemon, om man ville bli en pokemonexpert gällde det att vara var rik och gå i en pokemonskola där man lärde sig ALLT om pokemon, även om de sällsyntaste pokemonen!

Åter igen fokuserade jag mina tankar på Spearow problemet. Jag hade sprunget nu i evigheter och stigen som jag följde verkade aldrig ta slut. Mjölksyran hade redan tagit tagit tag i mina benmuskler och benen kändes som råa spagetti, jag var nästan för utmattad för att fortsätta.
Hela tiden hade jag försökt att inte snava på någon gren så att jag föll, gjorde jag det skulle det ge ödesdigra konsekvenser! Speraws var för envisa att ge upp, jag försökte att inte titta bakåt man jag var endå tvungen, det var alltid någon som försökte attacker mig så att man fick hoppa undan i sista sekund. Växtligheten i skogen var helt enorm, träden växte tätt inpå varandra medan marken kryllade av alla slags växtarter och mossa arter. Det kändes nästan att springa på en matta då man sprang på marken som var täkt med mossa och gräs. Fast det kändes skönt att springa på den nätta marken, gav den även problem, den var även fylld med slingrande växter, rötter från träden och döda löv från buskarna omkring. Detta gjorde att man när som hälst kunde snava på en gren och falla ner till marken.
Strupen värkte redan efter att ha andats de snabba andetagen, eld brände igenom den medan jag med mina sista krafter sprang för att hitta en gömställe.
En buske, en bäck, ja även ett håll i marken skulle räcka för att jag skulle kunna gömma mig från Spearow men tyvärr var lyckan inte med mig.
Skogen verkade endast bestå av att tätna träd och låga buskar vilket gav inget skydd för en människa men kanske för en pokemon.
Om jag var tvungen att ge upp skulle jag åtminstonde försöka få Lillen i säkerhet, man kunde ju alltid försöka att gömma henne i en buske medan man själv blev attackerad. Chansen fanns alltid att man själv kunde komma undan med den var nästan omöjligt.
Spearown var nu nästan tätt inpå mig, jag kunde redan känna vinden från deras svaga men endå snabba vingar och skriet som ekade från hundratals av dem.
Utan anledning kände jag att en av mina ben stötte till någon på marken och mina knän gav vika.
Handlöst föll jag ner på marken med armarna snabbt utsträckta för att dämpa fallet. Smärtan spred sig som eld genom hela kroppen då min kropp föll mot marken och armarna hade inte gjort någon särskild nytta verkade det som. Lillen hade fallit ur mitt grep och låg nu även hon på marken. Chansen att klara sig hade runnit som vatten ur min kropp, jag försökte inte ens att resa mig för att försöka springa iväg. Benen kändes som hundra ton och armarna ville inte lyda hjärnan. Det enda som fortvarande kunde kontrollera var synen, på marken kunde jag se från ögonvrån att Spearw var på väg. Jag slöt ögonen och beredde mig på att få känna klorna och näbbarna från Spearows. Ett ljud kom ifrån en bit ifrån mig. Jag öppna snabbt ögonen och märkte att det var Lillen som hade gjort det. Hon hade gått en liten bit framför mig och stod nu på bak kroppen medan huvudet och de 2 främsta sug plopparna stod upp i vädret. Halva bakkroppen var på marken medan resten hade hon ställt sig upp. Hon andades snabbt och när den första Spearow närmade sig för att attackera mig hade hon tagit en djup andetag och låtit en ett lager av klibbiga silkes trådar skutas ut ur hennes mun. Som ett skott hade de klibbats fast i Spearows andsikte och lugit raka vägen ner mot marken och slagit i sig så pass att den svimmade. De andra Spearow såg vad som hände men visade ingen rädsla av sig, tiotal hade redan gett sig iväg för att attackera av raseri för sin vänners motgång.
Sex Spearow attackerade medan resten stod kvar i luften och flaxade snabbt för att hålla sig kvar, medan de såg vad som nere på marken.
Lillen märkte snabbt fåglarna och med ett snabbt ryk med huvudet sköts flera klumpar av klibbiga silkestrådar mot dem vilket gjorde att det snärjde deras vingar eller andsikte så att de föll till marken. Hon hade lyckats bli kvitt fem av dem men den sjätte hade klarat sig. Han flög som en raket raka vägen ner mot henne och med sina klor attackerade henne.
Klorna hade lyckats riva henne på bakkroppen, man kunde se tre blodiga ränder på hennes rygg där klorna hade träffat. Lyckigt vis hade hon lycktas rulla på rygg och skytt ett skott rakt på hans andsikte och kropp vilket räckte att han skulle bli förlamad.
Även han föll mot marken. Nu var leken över, de Spearow som hade sätt det hela från luften var av sig av raseri. Hela flocken hade nu gjort sig för att attackera.
Den sista gnistan av hopp hade släckts inom mig. Bredvid mig låg Lillen och även hon kunde inte röra sig. Hennes ögon var vända mot mina och våra blickar möttes.
Hennes ögon var tårfyllda när det mötte mina, hon hade gett allt vad hon kunde för att rädda mig men hade misslyckta. En känsla av medlidande grep mig och jag förtog varför hon var ledsen.
Hon var precis som jag nästan, en av det minsta och kanske chanslösa men gav endå aldrig upp.
Fast vi var två olika arter var vi nästan samma, vi hade gjort vårt yttersta för att rädda varandra, storleken spelade ingen roll, bara man hade varandra. Hon kände sig misslyckad för att hon inte hade lyckats rädda mig.
"Det är okej Lillen, du är endå den bästa pokemonen i hela världen!" sa jag men en lugn rös, knappt mer än en viskning. Även jag kände att mina ögon fylldes med tårar men jag vägrade att gråta, det kändes som det inte passade just nu.
Lillens blick förändrades, hon hade slutat att se ledsen och misslyckad ut, utan såg nu med en förundran i blicken på mig, hon hade förstått att jag menade allvar med det jag sade till henne.
Fast hoppet var ute, var jag glad att Lillen var med mig, skulle vi dö så gjorde vi det tillsammans.
Nu kunde man höra Spearow attackera, nu var alla på väg ner mot oss. De flesta hade sträckt fram sina ben så att klorna syntes framför dem, även några attackerade med huvudet före så att näbben skulle ha chansen att borra in sig i skinnet.
När allt hopp var ute slöt jag ögonen för kanske sista gången.
Plötsligt kände jag att det var något som ven genom luften. På mindre än en sekund hade två strålar skyttets genom luften, en av eld och en av vatten och träffat de främsta Spearows som attackerade. Ur buskarna hoppade en liten Charmender och Squirtle fram som attackerade fåglarna. De hade kanske lockats ditt av allt oljud som Spearows hade fört eftersom de inte tog några notis av varken mig eller Lillen, de bara attackerade fåglarna av renaste försvar.
Efter att ha attackerat en gång såg dem båda pokemonen nöjda ut efter att ha sätt ett flertal Spearow trilla ner till marken, men det slutade inte med att attackera för det. Nästan genast drog det ett nytt andetag och lätt en tunn strimma av eld eller vatten (det berodde på vilken pokemon man tänkte på) skutas mot fåglarna. Det dröjde ett tag innan attackerna upphörde, det var nästan som om det hade sätt något för plötsligt upphörde attackerna och röster från två pokemon hördes.
Spearow hade gett upp, på golvet låg flera dussintals av dem och var avsvimmade, det flesta att Charmenders lågor men en och annan Spearow visade även skador efter Squirtles vatten kanon.
Med mina allra sista krafter försökte jag ta till orden för att kalla på hjälp. Det var nästan omöjligt för att strupen brände fortvarande och läpparna var alldeles torra, men till sist fick jag fram något som nästan lät som "hjälp" fast ynkligt.
Det var nästan omöjligt för de båda pokemonen att höra eftersom dem var en bit ifrån oss men mirakulöst nog var det som orden endå kom farm till dem.
Charmender och Squirtle hade hela tiden ståt med ryggen bak mot oss men när det verkade som orden hade kommit fram vände Charmneder sig tvärt och såg sig om.
I ögonvrån kunde jag se att den lilla Charmnderna såg förskräckt på oss.
"Char-charmeender" skrek den hastigt och vinkade åt Squirtle att vända sig om. Squirtle såg lite förvånad ut när dens kompis skrek åt den upphetsad, men när även den såg åt oss gav även den ett förtvivlat skrik. Genast flög Squirtle upp och sprang fram till oss, hans oroliga blick mötte min och han sträckte fram ena "handen" för att röra mig. Han kände nätt på mig innan han vände sig om och sa något som lät som, "Squir-sssssquirtle" innan han började gå mot Lillen.
Även där kontrollerade han henne innan han gick tillbaka mot Charmneder.
Båda två växlade några ord innan Charmender nickade bestämt och försvann lika snabbt som han hade kommit bland buskarna. Kvar stod Squirtle som tittade sig oroligt omkring.
Knappt hade han tagit ett steg då en illamående spred sig genom kroppen. Mina sista krafter hade gått åt att skaffa hjälp och nu hade jag ingenting kvar, sakta svartnade det för mina ögon och i nästa nu hade jag svimmat.

Runt omkring mig kunde jag höra ljud, det var svårt att uppfatta vad det var för slags ljud.
Huvudet värkte och jag kände mig fortvarande matt efter det som hade hänt i skogen, det var svårt att säga om jag fortvarande var där eller inte. Allt kändes nästan som en dröm.
Jag försökte röra armarna och benen men det fortsatte att protestera.
Hela kroppen värkte och även minsta muskel skrek av smärta. Det vänstra benet värkte inte alls nästan, sanningen att säga så kände jag ingenting alls i det benet!
Än en gång försökte jag resa mig men det gav inget resultat mer än smärta.
Det enda jag brydde mig om var om Lillen hade klarat sig, hon hade blivit så pass skadad av Spearow att hon inte kunde röra sig. Kanske hade det lyckats döda henne i alla fall, eller kanske........de båda pokemonen, Charmender och Squirtle.
Känslan av panik smög sig in i tankarna men jag vägrade att drabbas av panik, det skulle göra saken värre.
Åter igen försökte jag samla tankarna och försöka att fokusera mig på problemet. Först och främst måste jag ta reda på min position, om jag var fortvarande i skogen (vilket jag inte trodde det eftersom det kändes annorlunda nu där jag låg) var kanske chansen att en tränare skulle hitta mig. Skogen hade kryllat innan av tränare och varför skulle det inte göra det nu!
Åter igen hördes ljudet. Det lät nästan som surrande, eller var det ljud av viskande?
Till sist gav jag mig, sakta öppnade jag ögonen för att ta reda på vad som hände omkring mig.
Det kändes konstigt, synen var fortvarande lite sudig då jag öppnade ögonen med endå kunde jag inte uppfatta vad jag såg mer än ett svart ljus och några ljusa konturer. Jag slöt ögonen igen.
"Var är jag?" viskade jag lite enkelt.
Genast utbröt nya viskningar och till hörde jag någon eller något närma sig.
"Hur mår du mitt barn?" sa en välbekant, tun röst innan jag kände att det var någon som rörde vid mitt andsikte med en stor, kall hand.
Jag kände igen rösten, jag hade hört den förut, men var hade jag hört den?
"Du blev illa däran ute i skogen" fortsatte rösten.
"Du och din vän borde aldrig har get er ut i skogen efter jakt på Bellsprout. Båda av er råka illa ut där!"
Nu kom jag ihåg den, det var samma röst som den gamle mannen hade haft vid templet, men vad hade hänt?
Jag ville åter igen fråga honom något men rösten hade död ut, det var som jag hade fått en klump i halsen då jag kom ihåg Lillen och Flamman.
"Caterpiie.." viskade jag till slut då jag försökte få ordning på rösten.
"Din pokemon vårdas på Pokemoncentret i New Bark Town, vi skicka den med Pokeboll-GO (avancerad datateknik att kunna transportera pokebollar genom internet) eftersom den här stadens Pokemoncenter inte hade fler platser."
"Är hon okej?" darrade jag på rösten.
"Hon var så pass skadad att hon var nästan inpå att dö, men eftersom vi här hade starka kunskaper i naturlig medicin gav vi din pokemon en stark, speciell dryck vilket gjorde att den helades mycket snabbare. Hon klarade sig!"
En känsla av lättnad spred sig genom kroppen och för första gången verkade inte såren göra så ont längre.
"Medicinen som vi skapades var bara baserad på naturliga råvaror från vår trädgård, och viktigaste av allt, nektar från både Gloom och Bellsprout som har starkt läkarkraft" tillade han snabbt.
Jag kände en inre frid nu när jag viste att Lillen hade klarat sig men jag var fortvarande orolig för Flamman, men han hade ju sagt något om henne i alla fall, att hon hade också skadat sig eller nått!
Jag ville fråga honom flera frågor som snurrade omkring i mitt huvud (så som ex hur han hade hittat mig?, hur hade plötsligt templet fått en Bellsprout? eller vad som hade hänt Flamman?) men jag hade endå inga krafter kvar.
Varför kände jag mig så himla trött, hur länge hade jag varit så här, varför ville inte musklerna röra sig! Jag gjorde ett desperat försök att resa mig men det gick inte.
Mannen la sin hand på min axel och såg för en stund sorgset ut på mig.
"Dina vänner hittade dig i skogen och din fågel talade om det för oss. Du fördes hit eftersom ditt ben hade kommit ur led men vi fixade det här. Du har fått ett smärtstillande medicin som kommer att göra att dina muskler förlamade för en stund så att kroppen kommer hinner återhämta sig.
Du kommer känna dig bra imorron och kanske till och med vara frisk tills på eftermiddagen."
Jag nickade trött till svars och lätt det svartna för ögonen, jag somnade en stund därefter men endå snurrade samma fråga hela tiden i min skalle, vem hade hittat Bellsprout?

Tidigt nästa morgon kändes allt så overkligt, hade verkligen jag och Lillen blivit attackerade i skogen eller låg jag och sov fortvarande i Pokemoncentret.
Först när jag öppnade mina ögon fick jag fram de förskräkliga svaret nej, det hade verkligen hänt en olycka i skogen. Men vad hade entligen gjort att pokemonen hade attackerat mig och min pokemon!
Försiktigt rörde jag på vänstra bene som jag innan hade skadat och de rörde faktiskt på sig!
Jag vågade fortvarade inte resa mig, jag var fortvarande osäker om benen skulle orka bära mig.
Istället såg jag mig runt omkring i rummet, det var fortvarande mörkt här, endast ett fåtal ljus lysste i rummet.
Jag hade legat på ett slags madrass kvällen innan, den verkade vara gjord av mjuka växter som man hade lagt ett lakan över och sytt ihop det hela. Trots detta sätt att sova på som munkarnas, så hade det faktiskgt varait skönt att sova på det.
Jag märkte också att munkarna hade bytt kläder på mig när jag hade anlänt till templet, jag hade fått ett långt vitt linne att sova med och nu hade dem ställt fram en ljusgrön kimono till mig som jag skulle bära.
Vid ena sidan av rummet fanns det ett draperi där man kunde byta om. Jag drog en suck av lättnad när jag märkte att ingen annan var i rummet. Ett sista försök gjorde jag att röra båda benen, det gick, innan jag försökte resa mig upp.
Munkarna hade framstället ett otroligt efektivt medicin till mig eftersom det nästan inte gjorde ont längre, enda undantaget var då jag böjde på väntra knät.
På darriga ben och med ena armen om kimonon gick jag till draperiet och bytte om.
Det kändes nu mycket bättre att ha vanliga kläder på sig och kimonon var som gjord för mig, den var som sagt ljusgrön med gula små blommar på och flera enstaka Butterfree och Caterpie bilder på den.
Jag gick sedan tillbaka till "sängen" och satte mig ner på madrassen, jag väntade hela tiden på att något skulle hända nu i templet.
Kanske som munkarna fortvarande!
Till sist hördes det steg utanför korridoren och en tjock liten, skallig munk tittade försiktigt in genom dörren.
"Hej mitt barn" sa han vänligt innan han gick in, han såg tydligt att jag var påklädd så han hade inget att hålla sig undan för.
"Följ med mig så ska jag föra dig till matsalen!" sa han innan han gick fram till mig och studerade benet som innan hade varit skadat.
"Jag ser att ditt ben ser mycket bättre ut" sa han innan han tog ett av mina händer och hjälpte mig att resa mig upp.
Sen fick jag följa med honom (mycket långsamt gick vi) genom de tomma korridorerna som till sist ledde till en stor sal.
Salen innehöll fyra långa bord där munkar satt på rad och åt, till min förvåning satt även några få tränare och åt där. Alla var unga som jag, fast några vara äldre och några var yngre.
Alla såg ut att vara vårdade här i templet.
Blygt gick jag försiktigt fram till det sista av borden där de andra tränarna satt och åt och satte mig ner på en av sittkuddarna där (bordet var lågt så man fick sitta ner på knä och äta).
Jag tog en skål och fyllde den med något som såg ut som stekt fisk, vid sidan av skålen stod ett par ätpinnar som jag tog upp in höger hand och började äta.
Fisken var delikat, men endå var det något som tyngde mig.
Var hade Flamman tagit vägen, och var hade den gamle mannen gåt?
När jag såg mig omkring såg jag bara munkar i bruna kappor, ingen såg ut att märka att den gamle mannen inte satt vid någon av borden.
Oron växte fortvarande inom mig om vad som kunde ha hänt Flamman.
Till sist reste jag mig och gick till ett av borden. Munken som innan hade lätt mig hit såg upp på mig med en orolig blick.
"Något på tok?"
"Vad är den gamle mannen som...", sa jag fort utan att tänka mig för. Den sista biten som skulle ha varit `tog hand om mig igår´ dog bort eftersom att kalla mannen gammal var kanske inte något vidare hövligt.
Munken såg i alla fall inte så berörd ut av orden utan sa istället:
"Du måste mena våran överste präst här, många kallar honom för `den gamle vise mannen´ eftersom han är över 150 år gammal och har stora kunskaper om pokemon."
"150 ÅR?!" utbrast jag häpet.
Några munkar riktade sina blickar mot mig eftersom jag hade nästan skrikit ut orden.
"Ja, många bli också överraskade när dem hör om hans ålder. Om du undrar var han är nu så tar han faktiskt han om en rödhårig flicka som kom hit igår kväll!"
Mitt hjärta tog ett skutt vid dem orden. Det kändes som oron höll på att komma tillbaka till mig.
Frågorna som jag inte hade haft kraft med att ställa igår kväll poppade upp i mitt huvud igen.
"Kan jag gå till honom?" frågade jag snabbt.
Munken såg lite osäker och fundersam ut, jag var säker på att han skulle säga nej!
"Snälla!"
Munken såg upp på mig, han granskade mitt andsikte och gav till slut med sig.
"Jag ser att det är något viktigt du vill säga honom" suckade han innan han började gå mot utgången.
Jag följde eter honom, hack i häl. Korridorerna i templet var rätt så nakna, det fanns knappt några bilder eller tavlor på dem utan man bara såg treväggar.
stegen som jag tog ekade efter sig, hade inte munken varit med hade jag säker gåt vilse.
Korridorerna såg likadana ut, templet var ju en stor byggnad så att det blev mest som en labyrint.
Munkens svängde först åt höger, passerade några dörrar, gick sedan åt vänster, gick upp för en trappa, svängde åt vänster igen och så höll det på.
Jag försökte räkna stegen som vi tog men det var omöjligt, man skulle behöva en karta om man skulle få ordning på det hela, munken verkade ha bankat in kartan i skallen!
Han gick rätt så fort och det var rätt så svårt för mig att hålla tempot, jag haltade mer än vad jag gick. Man kunde nästan tro att jag hoppade på ett ben!
Till stannade munken utanför en dörr och tecknade åt mig att vänta. Jag lutade mig mot vägen för att vila mig medan munken gick in.
Medan jag väntade tänkte jag fortvarande på Lillen, jag ångrade alla mina fördomar jag hade haft om henne. En Caterpie, en sån liten pokemon visade sig vara modig nog att stå upp mot flera Spearows bara för mig.
Det var som om jag skulle försöka besegra 100 Charizard med bara händerna. Det skulle aldrig ha gott, jag skulle inte ens ha kunnat skada en Charizard, men Lillen hade lyckats skada mer än 4 Spearows. Lillen var verkligen en ovanlig pokemon!
"Våran präst är redo att ta i mot dig nu!" sa den lilla munken innan han försvann tillbaka bland korridorerna igen.
Försiktigt gick jag genom dörren och in till rummet där den gamle mannen (prästen) fanns.
Jag blev nästan som förlamad då jag såg vad mannen höll på med i rummet. Han var nerböjd och pratade (eller snarare sagt viskade) något Flamman som låg stilla på en liknande madrass som jag hade lagat på.
När jag kom in i rummet vände mannen blicken åt mig och såg överraskad ut.
"Jasså, du kan redan gå med ditt ben sa han" och titta på mitt vänstra ben som var gömt bakom kimonon.
"Ja, tack för att din gjorde den bra igen" sa jag och vände mig till Flamman.
"Hur är det med henne?"
"Din vän blev mer skadad än vad du blev, lille vän. Hon fördes hit till templet med en mycket skadad arm, det visade sig att hon hade brutit de ute i skogen" sa han dystert och såg ner på henne.
Jag tittade oroligt på Flamman.
"Även hon har fåt samma medicin som du fick av mig igår kväll, den kommer att göra så att armen kommer att läka fortare men det lär nog ta minst 3 veckor innan den blir återställd igen" sa mannen innan han reste sig upp mycket långsamt och tittade med en allvarlig blick på mig.
"Jag låter dig och din vän vara ifred, men sen vill jag prata med dig unga dam" sa han och gick.
Jag kände kalla kårar krypa längst ryggen på mig, vad hade jag gjort egentligen för han skulle ha låtit så arg på mig?
Flamman såg dystrare ut än vad jag någon hade sätt henne göra. Hon hade blodsprängda röda ögon och påsar under ögonen. Det såg ut som hon hade gråtit en längre tid.
Vänstra handen var gipsad och ett bandaget höll upp det tvärs igenom bröstet.
Hon lät bli att titta på mig när jag närmade mig henne. Rädslan om något hemskt hade hänt spreds sig genom kroppen på mig.
"Flamman, vad är det som har hänt egentligen?" viskade jag nätt till henne.
"Fire!" snyftade hon fram innan hon begravde andsiktet i kudden och brast i gråt.
"Vad är det som har hänt din pokemon?" sa jag mer oroligt.
"Han...han...dog nästan igår" sa hon med en darrande röst. "Jag nästan DÖDADE honom igår!"
Jag satte mig bredvid henne i sängen och la handen på hennes axel för att trösta henne. Inga ord verkade vara vetiga att sägas nu när hon var så ledsen. Men endå kunde jag inte förstå vad hon menade. Hur skulle hon nästan kunnat ha dödat Fire?
"Kan du berätta vad som egentligen hände igår?" var det enda jag kunde komma på att säga för tillfället.
Flamman slutade för en stund att snyfta och tog bort andsiktet från kudden och såg på mig.
"Vill du verkligen veta det?" sa hon med en ynklig röst.
"Ja!"
"Okej då jag berättar men lova att du inte tycker att jag är en dålig tränare efteråt" snyftade hon fram.
Jag såg förvirrat på henne. "Det är klart jag lovar att inte tycka att du är en dålig tränare!" sa jag till sist.
Hon drog ett djupt andetag innan hon började berätta, hon försökte hålla rösten stadig men endå darrade den:

Allt hände efter jag bestämde mig att gå djupare in i skogen med Fire, jag var så ivrig att fånga Bellsprout att jag inte märkte att du följde efter.
Jag bara skyndade iväg bland träden för att leta efter den pokemon som kanske skulle bringa pokemonflöjten till mig.
Jag mins att både Fire och jag passerade ett par underbara buskar med blommor och sedan ett hav av täta snår innan vi kom till en liten glänta ut i skogen.
Även här vara jag för självupptagen för att märka att du inte följde efter oss. Gläntan verkade vara det enda stället i hela skogen där det var tillräckligt öppet för solljus att passera igenom trädkronorna.
Genom gläntan porlade en liten bäck fram och jag bestämde mig att följa efter den eftersom växtpokemon oftast håller sig till ställen där vatten rinner fram.
När vi fortsatte en bit uppströms märkte plötsligt Fire något prassla till några buskar.
Jag gömde mig förståss bakom ett träd för att ta skydd medan Fire ville kolla lite mer noggrannare vad det var som förde ljud med sig.
När det närmade sig buskarna andades den fram lite eld vilket gjorde allt buskarna tog fyr och började brinna. Till min lycka hoppade den lilla blomliknande pokemon fram som jag hela tiden hade letat efter, det var en Bellsprout!
Fire eld attack hade gjort så att bladen på dess kropp hade tagit fyr och nu sprang den för fullaste liv, desperat att släcka elden som höll på att ta kål på den.
Jag behövde inte göra mer skada på den utan jag tog direkt fram en pokeboll ur mitt skärp och kastade den på pokemonen. Bellsprout hade inte en chans att komma undan, den vara fångad samma sekund som pokebollen hade nuddat vid dess kropp.
När jag sedan skulle tillbaka märkte jag till min stora förskräckelse att jag inte längre viste vägen tillbaka, jag hade gått för fort att jag hade ignorerat att kolla tecken som kunde visa mig vägen tillbaka. Jag märkte också att du hade försvunnit, eller att du inte hade varit med mig hela den tiden då jag letade (Flamman gav en sorgsen blick åt mig) eftersom jag BARA tänkte på mig själv.
Vilken jävla egoist jag är!
Tiden höll också på att förgås, solen hade redan börjat tröttna på dagen och var snart redo att försvinna i horisonten.
Himlen hade redan början färga sig skär. Desperat bad jag Fire försöka nosa upp de spår som jag hade gått då jag hade kommit ditt men förgäves. Fire hade inte ett så starkt luktsinne som en blodhund!
Istället tog jag bara chansen och chansade på en stig som nästan hade sätt ut som den jag hade tagit. Dold bakom trädens täthet och mossorna och ormbunkarnas var det omöjligt att komma fram.
Jag rev mig otaliga gånger på grenar medan jag då och då snavade jag på träden rötter och trillade ner så att jag fick både skrubbsår på både ben och knän.
Till sist hade jag kommit så långt in i skogen att det nästan blev som natt där.
Trädkronorna skymde solljuset att passera igenom och det enda man kunde se var ett mörker av grenar och enstaka skrymslen av ljus som hade turen av att passera.
Till sist gav jag upp hoppet om att hinna tillbaka. Den mystiska pokemonflöjten hade flugit sin väg ifrån mig, hoppet och drömmarna var som bortblåsta. Istället försökte jag leta fram en plats där jag kunde övernatta, kockan hade säkert varit över 10 då jag gav upp.
Solen hade kanske redan börjat gått ner i horisonten, det var svårt för mig att veta. Jag kunde endå inte de om det var da eller natt längre!
Istället bad jag Fire hjälpa mig att samla ihop lite ved och tända en brasa. Skulle jag bli tvungen att stanna kvar i skogen skulle det bli bättre om jag hade en brasa till hjälp.
Fires rygg var det enda som riktigt lyste upp skogen, medan den vandrade omkring för att försöka putta fram några grenar till mig gick jag en snabb runda runt platsen där jag hade tänkt slå läger.
Det såg rätt så lovande ut och jag hade bäcken fortvarande friskt i mitt minne, skulle jag eller Fire bli törstiga skulle det inte bli några problem att släcka törsten. Jag hade även med mig några enstaka mackor som vi kunde dela på om vi blev hungriga.
Medan jag letade efter bra brasved hördes det plötsligt ett prasslande i buskarna.
Mina ådror blev till is då flepar, röda ögon lyste i mörkret. De var precis som din Umbreons, lyste grymt och obarmhärtigt i mörkret.
Jag tog några steg bakåt, bered att greppa tag i Fire och springa för livet. Medan jag enu hade chansen att fly vände jag mig hastigt omkring för att börja springa.
Det var då något övermannade mig från träden. Det jag inte kunde missas var att dess ögon glödde i mörkret och kroppen var kolsvart då jag såg den, det var något som den gjorde vilket fick mig att trilla baklänges. När jag kände efter på halsen var det något klibbigt som rann nerför halsen på mig, det var blod! Varelsen eller pokemonen hade hoppat på mig och skärt mig med något vapen som den hade.
Skräcken överföll mig, Fire hade också blivit attackerad av dessa varelser, en bit bort kunde jag se minst fyra stycken hoppa på den. Den skrek för fullaste livet, flammorna var den enda jag kunde se av den för tillfället och den sprutade otaliga gånger på varelserna.
Varför attackerade dessa varelser oss, varför ville de död mig och Fire?
När Cyndaquil åter igen gav ifrån sig ett hjärtskärande skri tog instinkten över, jag flög upp ur marken och tog närmaste sten för att kasta på varelserna.
Den första målet skulle vara den varelse som hade attackerat mig. Den träffade också, jag hade siktat där jag hade sätt ögonen lysa, den hade i alla fall skrikit och kollapsat på marken. Sen var de det andra varelsernas tur, jag tog upp en handfull av stenar och kastade på dem (alla stenar var stora nog att kunna skada en människa). Även där lyckades jag att träffa alla.
Som en katt hoppade jag fram och tog tag Fire med höger hand och sprang iväg. Han hade reda svimmat då jag hade tagit upp honom, även han hade fått alvarliga klösmärken på kroppen.
Medan jag sprang det fortaste jag kunde hörde jag hela tiden varelserna komma efter oss.
Det var svårt att ta sig fram, med höger handel höll jag Fire i ett stadigt grepp medan den vänstra fick vara ett skydd för mitt andsikte medan jag rusande framförträdgrenarna. Vänstra armen var det enda som hindrade grenarna att riva mig i andsiktet, det enda jag oroade mig för tillfället vara Fire.
När jag närmade mig en kraftig, knotig, gammal ek för att komma vidare blev jag tvungen att huka mig för att inte slå i det lägga, tjocka, knotiga grenarna.
Mina ben hade redan börjat darra då jag fortsatte, till sista var det nära att je vika. Min strupe bränne också och den var torr som snus. Till sist såg jag något som liknande en grotta framför mig, med mina sista krafter tog jag satts för att komma dit.
Det jag glömde att se efter med var rötterna som fanns på marken dolda av otaliga högar av gamla och vissna löv.
Olyckan var med mig mer än vad turen var, jag snubbla på roten till en tall och föll handlöst ner.
Vänstra armen var fortvarande den enda stötdämpare jag hade och den slog i väggen på ett stort stenblock på marken.
Jag kände, jag till och med hörde då det brast till i armbågsbenet. På mindre än en sekund hade jag fått nedre delen av armen se mer livlösare ut än levande. Den hängde nästan löste en bit ner från övre armen. Smärtan var olidlig, den spred sig genom kroppen som isande is och jag kunde inte röra mig. Nedre delen av vänstra armen var bruten.
Chocken hade gjort så att jag vara gott som förlamad!
Jag låg som förlamad på marken medan Fire avsvimmade skepnad låg en liten bit ifrån mig. Det enda nu jag kunde tänka på var varelserna som närmade sig. Vapen som skulle döda både mig och min pokemon och ögon så obarmhärtiga att de skulle kunna skrämma slag i varje själ som blottade sig för dem.
När hoppet var ute kunde jag inte göra något mera än att hoppas på ett mirakel skulle ske.
Jag hade inte ens kraften nog att ta upp några stenar och kasta dem på pokemonen.
Till sist gav jag upp hoppet och bara väntade på att varelserna skulle ta mig.
Just när jag såg ett av de röda ögonen närma sig log jag som blixt stilla och höll om min skadade arm.
Varelsen gav ifrån sig ett fräsande ljud och närmade sig, ögonen glödde mer än någonsin.
Kylan runt om i skogen verkade även gå in i min kropp, jag frös. Mer än vad någonsin hade gjort, jag hackade tänder fast det endå var sommar!
När den såg rätt i mina ögon var det något den lyfte vilket blixtrade till det bleka mörkret, det var dess vapen och den skulle den använda för att döda mig med.
Jag orkade inte titta, jag vågade inte. Till sist väntade jag på bödelns hug som skulle göra slut på det hela men ingenting hände. I stället började allting runt omkring mig blåsa som ett oväder plötsligt hade brutit ut.
När jag såg upp igen märkte jag till min förvåning att det var en liten Pidgey som attackerade den.
"Pid-gyy" skrek den innan den gjorde ett nytt försök
att attackera den varelse som var näst inpå mig.
Den gjorde en dykning och attackerade varelsen som blev träffad i ena ögat av dess vassa klor och gav ifrån sig ett fräsande ljud.
Resten av flocken som innan hade halkat efter hade och kommit på efterkälken skyndade sig nu att attackera. Även Pidgey såg varelserna närma sig men den gav inga tecken på att fly, istället flög den framför mig och väntade.
När prasslande kom allt närmare och de glödande ögonen syntes som bäst gav Pidgey de en provsmak på sina krafter. Den hade flugit upp en bit och get ifrån sig ett skri som säkert skulle ha ekat en bra bit bort innan den började blåsa mäktiga orkanvindar med sina vingar.
Varje slag med vingarna var som en mindre orkan hade brutit ut.
Varelserna klarade inte av tempot och blåste iväg. Den lilla Pidgey var för stark för dem.
När flockledaren verkade ge sig iväg följde de andra flockdjuren hans exempel. Varelse efter varelse hoppade vigt därifrån med fräsande ljud efter sig.
Tråtts att jag inte kunde tro mina ögon hade en futtig Pidgey klarat av en hel flock av livsfarliga varelser.
Självaste hade jag ingen aning om vad de var för några. Pokemon, spöken, demoner, mystiska och onda varelser..kanske men jag ville helst inte möta dem igen.
Medan jag log som förlamad och såg på den lilla pokemonen som landade bredvid mig kunde jag inte undgå att undra vem som ägde den. Vem kunde ha tränat upp en sån mäktig, liten pokemon?
När den såg upp mot mig var det något i blicken som jag kände igen, men var jag hade sätt den mindes jag inte.
När jag viskade frågan: Vem är din tränare? gav den ett hjärtskärande skri och såg upp på mig.
Den hade sträckt ut vingarna, ögonen glödde på den av frustration, klorna borrade in sig i marken och fjädrarna såg ut att resa ragg som en katt.
Och i nästa började hela kroppen att lysa ett spökaktigt, silveraktigt sken som omslöt hela kroppen och gjorde så den växte.
"Pid-pidgeyyy-pidgeyyy" skrek den för fullaste hals medan kroppen förändrades.
Den växte och blev mycket större, fjädrarna på huvudet blev längre och samma sak hände skärtfjädrarna.
Vingarna blev bredare och varje liten fjäder sträcktes ut flera centimeter.
Den skrek mer än någonsin.
"Pid-pidgeyyyyyyyyyyyy----PIDGEOTTO!", hördes det innan rösten hade dött ut och samma sak hade ljuset.
Framför mig stod en ståtlig, mäktig stor fågel och såg oroligt ut på mig.
Istället för de bruna små ögonen hade de fått färgen rött och det glänste riktigt ordentligt på den, den hade också fått nya röda fjädrar ovanför ögonen som stretade åt alla håll.
Skärtfjädrarna hade även fått färgen gult och rött och vingarna hade fått mer än en meter mellan vingspetsarna (hade man inte haft några kunskaper om pokemon skulle man nästan kunna tro att den var en sällsynt örn).
Den gav enu ett skri innan den tittade på mig och och den här gången kunde jag läsa blicken i dess andsikte, den värnade om mig och den ville hjälpa mig.
All rädsla hade försvunnit ur min kropp, för här stod en pokemon som tänkte hjälpa mig igen.
"Hämta hjälp!" viskade jag till den och den nickade, i samma nu hade den get sig iväg.
Jag låg fortvarande på den kala klippgolvet och kunde inte röra mig. Istället försökte jag hålla den vänstra armen stadigt (jag hade ingen känsel i den).
Jag viste att jag skulle klara mig men jag vågade inte tänka på hur Fire hade det.
Han låg en bit ifrån mig, det såg ut som han andades, men svagt.
Jag kände tårarna rinna från mina kinder då jag viste att Fires liv stod på spel och jag kunde inte göra något för den.
Jag kunde inte röra på armen, chockad var jag fortvarande och kroppen kändes som gelé.
Till sist drog jag ett djupt andetag och tittade upp mot de mörka trädkronorna, Pidgeotto skulle hämta hjälp men, men när den anlände kanske den hade kommit försent att rädda ett mindre liv.
Jag slöt ögonen, ignorerade omvärlden för en stund och lät tankarna ta över. Jag drömde mig bort, kunde se mig träna pokemon, Furret och Cyndaquil var förståss mina första.
Men sedan tränade jag även en Charizard, Nidoqueen, Fearow, Arodactyl och en annan pokemon, en som var mycket mer ovanligare. Jag försökte gå djupare i mina tankar för att få syn på den men ju djupare jag koncentrera mig, desto varmare kände jag mig i kroppen.
Till sist stannade jag, kroppen höll på att koka av värme, samtidig såg något komma framför mig, något litet men endå som glänste starkt, starkare än, elden i Fires låga, solen, ja allt som man kunde tänka sig. Men endå blinkade jag inte, istället drogs jag till den. När jag var tillräckligt nära den så att den nästan rörde vid mitt andsikte explodera den lilla `föremålet´ och både lågan och flammor i färgerna rött, gult, orange och blått omslöt min kropp.
Den utvecklades, jag utvecklades till något, men vad?
Kroppen växte, blev hetare och till sist kändes det som jag ville explodera och skrika på samma gång, inte av smärta men av en annan mäktig känsla, en känsla som inte kunde beskrivas
När jag var redo att skrika ut vad jag kände var det något som hindrade mig, något höll mig tillbaka i kroppen, något hade stoppat mig.
Flammorna skingrade sig, känslan övertog och istället fylldes kroppen av en ny smärta.
Två armar ruskade om mig!
"Vakna, vakna mitt barn!" hördes det en röst viska i mitt öra.
När jag till sist vaknade upp låg jag på en bår, en liten skallig munk i en brun kappa tittade på mig.
"Mitt folk ska föra dig och din pokemon i säkerhet" sa han innan jag kändes att min kropp lyftes upp och sen bar det iväg. Alla snurrade i mitt huvud, allt kändes så overkligt, jag kunde endå komma ihåg drömmen men vad betydde den?
Den som var viktigast för mig var att Fire klarade sig, men jag skulle även fråga den där gamle mannen om jag kunde få den mytiska flöjten, jag hade ju faktiskt fångat endå en Bellsprout!