Del 16

Gymmets egna historia!

| | | | | | | | | | | | | | | | | | |

Del 16

Havets härskare!

Väldigt få vet vem jag är men kan endå höra min sång.
I havets hjärta lever jag och betraktar allt som händer.
Du varken vet eller har en aning om det,
men jag letar efter mitt hjärta och själ...

Del1

Det höll på att bli natt. Det första stjärnorna tändes och eldflugorna surrade omkring i den varma kvällsluften.
Var man en människa skulle man helst vara hemma just nu, men var man en pokemon skulle man helst ta och vila lite från allt värme, med undantag om man inte var den typen av pokemon så kallade "dark" som levde sitt liv i nattens mörker.
Med i all sin brodska gällde inte något av detta två pokemon, ett i trädet och en på marken, för de sprang...
Natt sänkte sitt huvud försiktigt och slickade i sig några klunkar vatten från en källa djupt inne i skogen.
Det svalkade honom, kände kylan bränna hans innre då varje muskel under den svarta pälsen värkte.
Hur lång tid hade det gått?
Det kändes som en evighet men innerst inne visste han. Det var snart två dagar sedan han lämnat sin tränare och nu var han på väg att träffa en av väktarna.
Väktare, det ordet var hans livstitel, passa stenar som hade världen i sitt våld och mäktiga pokemon knappt något skådat och ändå var han en väktare.
Hans nivå av erfarenhet var en gnutta till skillnaden från de andra väktarna, de stora, titanerna.
Han slickade i sig några klunkar till innan han tog ett språng och fortsatte vidare.
Dag hade redan kommit så pass långt att han inte längre skymtade henne upp i grädgrenarna.
De hade, till Natts stora irritation sprungit tillbaka nästan samma väg som han och hans tränare tagit.
På avstånd skymtade han ljusen från staden "Cherrygrove city", de var nästan framme.
Han tog ett språng och fortsatte de sista kilometerna för att komma till den punkt där de skulle ta sig till havets väktare.
"Hur ska vi kunna ta oss till havet om vi springer mot en sjö?", det var det ända Natt kunde komma på att fråga då de båda pokemonen närmade sig staden.
Hans tvillingsyster gav till en suck o fortsatte vidare, först när de börja skymta vattnet svarade hon honom.
"I vårt blod har vi kraften att transportera oss genom vatten, vind, eld och jord...Du var aldrig där när våra föräldrar instruktera oss i det som du inte ville veta av. Gör bara som mig så ska jag föra dig ditt."
Staden var tyst, de få som var vakna hade sina ljus på och spred samma matta ljus som eldflugorna i den varma kvällsbrisen.
Varken pokemon som människa var nära vattnet då de bägge pokemonen kom närmare. Bra, tänkte Natt.
Dag gick med bestämda steg ner i vattnet trotts att Natt visste att hans syster inte var en vattenpokemon. Inga av hennes drag visade tecken på utmatning, även om Natt släpade sig till strandkanten.
"Dag...va i hela friden håller du på..me.."
Natt höll just på att frukta för att Dag skulle dränka sig men istället började grönbleka märken sprida sig över hennes kropp och spred samma sken som hans ringer gjorde då han ville lysa upp mörkret omkring honom. För en kort sekund trodde han att hon var på väg att utvecklas, men en Espeon kunde inte utvecklas mer..eller?
"Kom ner i vattnet så ska jag visa dig hur man gör"
Natt lutade sitt verkande huvud mellan tassarna för att samla tankarna och lugna sitt bultande hjärta, det här var något som han fruktade mer än bara ha förlorat in tränare. Han fruktade det övernaturliga, krafter som inte fanns i hans DNA utan krafter som kom utefrån, från källor han inte visste om.
Sakta började han också gå ner i vattnet.
*Tecknena som lyser på min kropp avslöjar det element jag är bundet till. Det är som en extra kraft jag är bunden till mer än den en pokemon behärskar, när jag är ett me elementstenen för jord så blir jag ett med världen. På detta sätt kan jag förflytta mig och ändra skepnad, en av de saker som bara jordens sten kan skänka den som är ett med den.*
Natt blinka till och kände Dags röst inom sig. Det ver mer än telepati, han visste att hennes nivå av erfarenhet inte var så pass stor att hon kunde kommunicera genom hennes krafter, denna röst var ett av de band som band honom till sin tvillingsysterm, ett band de redan delade då de var i moderlivet.
Dock kunde han inte sätta fingret på hur det gick till.
*Slappna av så ska jag hjälpa dig att få kontakt me stenens kraft*
Natt kände ett stick av häpnad då all luften kändes som det drogs ut av honom innan det ersattes me något som han inte kunde beskriva.
Han hade uvecklats för mindre än en vecka sedan och kunde fortfarande känna av känslan, men det här var något nytt - alla hans pokemonkrafter kunde inte änns mäta sig med det som spred sig över hans kropp.
I ett andetag kände han alla jordens rörelser, förstod vad alla pokemon talade om och och ville ha sagt, han kunde ta kontakt me andra pokemon bara genom att sända ut en tanke...han kände sin egen kropp nästan vilja smälta form för att bli till något annat. Natt tog ett väsande andetag för att samla tankarna.
*Vad är det som händer me mig?!*
Natt överaskades över att hans tankar spred sig så snabbt att han kunde kommunicera med andra...det här hade inget me hans krafter att göra (han hade inte psykiska krafter), men vad var det som gjorde att han kunde kommunicera på det här sättet, ännu fler övernaturligheter?
*Lugna dig, stenen gör så att ens kropp kan smälta samman me den natur man befinner sig i...gå ner i vattnet så kommer din kropp att bli som den, du blir inte till vatten, men kan förslytta dig bland annat i den.
Hade du varit närvarande hade du vetat om detta*
Dags röst lät inte road, men Natt kunde nästan slå vad om att om han hade kunnat se hennes ansikte hade han sätt ett leende spegla sig i hennes drag. Hon log inte ofta, Dag var en allvarlig pokemon.
Med tveksemhet tog Natt ett sista andetag innan han doppa ner hela kroppen under vattnet.
Det första andetagen var snabba o korta...strax efter att han inte årkat hålla andan längre, sen så kom
vattnet strömande i hans lungor...men det kosntiga vara att han kunde andas, eller var det så att han fick syret från sina egna krafter? I alla fall kände han hur strömmarna i vattnet förde honom vidare under ytan, bort från land.
Ett kort stycke kunde han se de suddiga konturerna av en Espeon som också lät sig dras med av strömmarna. Hans ögon var inte anpassade för att se i vattnet, men därimot lät hans syn se allt annat som rörde sig i det mörka.
*Jag kommer nu överföra mig från detta ställe till ett annat, genom att tänka på det, min kropp har antagit samma gestalt som vattnet, om man ska kunna beskriva det så...kan inte riktigt säga det på annat sätt, äsch...I alla fall kommer jag att tänka på havet, på ett speciellt ställe som jag har tydigt i solen och stjärnorna*
Natt såg för sitt innre bilden av vatten...mycket större än de sjöar och floder han någonsin sätt, vatten som sträckte sig så långt att man trodde att det aldrig skulle ta slut. Han hade aldrig sätt havet men i detta nu såg han allt så tydligt då hans tvillingsjäl gav honom bilden och instruktionerna om hur han skulle förflyttas.
Sedan kom det svåra, förflyttningen.
Under något som kändes som några andetag gav hans kropp till ett sken och det blekgröna märkena som dök upp på hans kropp bländade honom, sedan var allt mörkt för honom igen..och ljudet av sång var det ända som fyllde hans sinnen.
I nästa sekund kände han hur alla krafter släpte han och kontakten mellan Dag bröts.
Han kände vattnet strömma in i hans lungor och märkte att det inte gav honom det syre han behövde för att kunna överleva. Panikslaget försökte han sig ta sig upp, men det tryck han kände var bedövande, han kände sitt liv sakta ge vika åt den smärta då han under vatten inte hade styrkan att ta sig upp.
Det sista han kom ihåg var kraften från något som grep tag om honom...och en melodi som fick hans själ att somna.

Del 2

"Vakna nu"

I havets mörker och djup sänds en tyst röst ut sitt sinne för att kommunicera, den lille varelse som visar sig vara en mycket ung Umbreon, rycker till för att i nästa ögonblick vakna.

Förskräckt märker han att han är ensam, men är han det verkligen?

Det är mörkt, det är det ända han kan konstatera, men han vet inte vad han är, om man han på land eller vatten eller till och med uppe i det blå. Men ändå känner han av något...

"Jag märker att din kropp inte är van vid vattnet, även om din själ och kraft kommer därifrån.

Du borde tränat mer...Natt"

Den lilla varelsen ryker till och kommer ihåg sitt namn, Han är Natt och han är en Umbreon.

Men i hans stilla medvetande kommer han också på annat, han är en pokemon som lever i mörker, inte i vatten och minnen av andra pokemon, vänner, familj, tränare.

Han borde inte vara här, han låter sina ben sprattla för att komma någonstans - men det går inte.

"Lyssna på vad jag har att säga, så kommer jag snart att släppa dig. Du är här, bara för att jag bad dig att komma och din syster har redan lämnat denna plats för att förena sig med de varelser som hon kommer leda, nu är det din tur att få reda på din uppgift."

"Vad är min uppgift?"

"Låt mig få visa dig..."

Tystnad.

Den ända sken som Umbreon såg var det matta sken som kom från dens egna kropp, gula ringar som lyste upp en liten del av mörkret och röda ögon som tillät honom att se det som rörde sig i det mörka.

Först såg han inget, men sakta, sakta avlöpte konturerna till skuggor och blev tydligare.

Vita skepnader simmade förbi honom, och i nästa ögonblick lystes hela platsen upp av ett märkligt blått sken som fick Natt att bländas men samtidigt dra efter andan.

Framför han simmade den största varelse han någonsin skådat.

Den rörde sig lika graciöst som de mindre pokemonen som simmade vid dens sida, Dewgong!

Först nu kunde han se vad det var för en plats han befann sig på.

Det liknande en grotta, ett stort cirkelformat djup, upplyst av kristaller och mystiska växter som gav ifrån sig en svagt sken av gult, grönt, blått och vitt. I mitten av kupolen svävade en ända liten sten, vittblå, som gav ifrån den starka ljuset som reflekterade de många andra kristallerna.

Framför stenen, med utsträckta vingar simmade den väktare som vaktade havets sten, Lugia.

Dens kropp påminde om en Dewgong när den simmade bortsätt från att kroppen var formad för att både kunna ta sig fram lika bra i vatten som i luften.

Med sin mjuka röst talade den igen:

"Välkommen till havets hjärta, den här stenen ger energi till många pokemons krafter, och pokemonen är bundna till kropp och själ, från den dag den de födds till den dag de dör - då kraften återvänder till stenen. Du Natt är bunden till Vattenstenen"

Natt gav ifrån sig ett överraskat rop, men inget hördes, istället kom ett flertal bubblor ut ur hans strupe. På något sätt kände han hur den mäktiga pokemonen mittemot honom log, fast att han inte kunde skönja några tecken i de smaragdgröna ögonen.

"Kom närmare"

En av de sälliknande pokemonen simmade smidigt upp till den Lilla Umbreon och förde upp den genom vattnet till stenen, där den öga mot öga betraktade havets härskare.

"Det här är stenen, men den hotas av att någon försöker ta den"

Stenen blixtrade till och blått ljus började flyga ut ur den och formade skepnader av varelser, männsikor som pokemon.

"Stenarna ger liv åt våran värld, men även kraft och liv åt dess varelser som bor där. Vind stenen ger syre och vatten stenen ger vatten, eldstenen är jordens inre och dess material, medan växtstenen är dens yttre och skorpa, där många av oss pokemon och människor lever.

Redan från början tas en liten, liten bit av kraften och skapar ett nytt liv...se här"

Lugia gjorde ett ryck med sina vingar och simmade runt platsen medan mer blått ljus svävade omkring. En mjuk melodi undslapp Lugia, samma melodi som hade fått Natt att somna, och samma melodi som höll på att skapa bilder av ljusblå energi.

Det var bilder som föreställde olika pokemon, Flareon, Chansey och många andra skapades ur tomma intet då konturer dök fram av ljusblått sken.

"Du förstår, att man födds och märks med en kraft, vatten, vind, eld, jord men det behöver inte betyda att en gräspokemon ska tillhöra elementet jord, den kan lika gärna vara född och märkt med eldstenen.

Det är kraften som ger dem liv, alla pokemon erhåller den kraften och i forna dagar hade även människor det..."

Natt fick för sin inre syn se ett folk som kunde utöva krafter som påminde mycket om de som en vanliga pokemon skulle kunna ha.

"Men vissa är inte skapade för sånt, det visade sig snart att människorna utnyttjade den livsgåva de fått och var nära på att utrota varandra. De insåg de gåvor de fick bestod av en kraft som var spridd i allt de hade omkring sig. För de som hade kunskapen lärde sig att samla på sig den kraft och bli mycket mäktigare, på så sätt uppstod en obalans i naturen och konflikt med varandra.

Som en sista utväg skapades det allra mäktigaste pokemonen, (vissa finns fortfarande gömda och vägrar att visa sig förrän man har hittat deras gömma) men dessa pokemon blev de som skulle vakta världen från obalans medan alla kraft som en gång bemästrats av människor skulle försvinna.

Hur denna kraft försvann vet jag ej.”

Än en gång virvlade ljuset och Natt såg allt i ljust och mörker.

”Så, människor var också som oss en gång” mumlade den svarta Umbreon matt och kände ett stygn av sorg.

”Jag var en av de varelser som skapades av denna kraft, men det tog inte slut. Istället för att ha all kraft utspridd koncentrerades kraften och blev till stenar som gömde sig över hela världen. Vattenstenen är på en plats som inte ens du skulle tro att den fanns på om jag så än berättade för dig.

Orsaken till att du har tagits hit idag är för att den här stenen och resten är i fara, en skugga håller på att ta över och vet att stenarna innehåller det liv som ger varje pokemon sin kraft och liv.

Allt vad vi vet är att pokemon har dött av att någon vet att livets kraft finns i dem, i blodet rinner den kraft stenen skänker sitt barn. Vårt ända val är att försöka bekämpa kraften med våran egen, men för att lyckas med det har vi också bestämt att människor ska delta i kampen…Eftersom olika källor har antytt att detta mörker har sitt ursprung bland människorna”

Stenen blixtrade till än en gång och för första gången skymtades tränare runt om i alla världar med sina pokemon, strider, vänskap, Pokemoncentren…allt dök upp.

”Idag finns det dock andra människor också, men det kommer alltid det finnas de som strävar efter makt, men också de som lärt sig att bemästra pokemons kraft genom att samarbeta med den varelse de valt att träna. Dessa människor är av ursprung av de som en gång förlorade sin kraft, men de förlorade inte det tecken de födds i.

Varje människa erhåller sitt egna tecken, liksom pokemon gör vid födseln.

Ditt uppdrag blir att föra en skara människor till mig, en av dem blir din egen människa och andra kommer senare föras till de ställen där de kommer få en kraft för att delta i striderna.”

”Ska jag leda tränare för att delta mot de som försöker ta det liv som ger oss” mumlade den Natt och plötsligt deltog andra pokemon i att mumla ”strid” omkring honom.

”Orsaken till att din människa utvalt är att hon inte enbart är född i ett tecken utan två, viket också din tvillingsyster människa är. Detta innebär att de kan erhållas krafter som normalt är mycket sällsynt eftersom de har mer än ett element de kan tåla. Din tränare är född i vattnet och jordens tecken.”

En sista gång formades allt ljus till en enda bild som avspeglade den människa som Natt kallade sin tränare och tills hans förvåning såg han att hon satt ihopkrupen i en säng - samma som han sett de gånger han befunnit sig i på Pokemoncentret och såg en gul pokemon ligga vid hennes sida och bevakade henne vaksamt medan hon sov tungt.

Ett stygn av sorg sköljde över honom.

”Hon befinner sig i en stad nu, beredd att ta till strid mot en ny människa” Sa Havets härskare stillsamt och spann nästan av lugn.

”Hon har fått bevakning av andra pokemon nu som håller ett öga på henne, din mor kommer snart också att ställa sig hos er för att se till att dina människor deltar med oss.”

Bilden av Natt tränare bleknade plötsligt matt bort och det enda som fanns kvar var det bleka sken stenen gav ifrån sig och ljudet av Lugia. Ljuset, insåg Natt till sin stora förskräckelse höll på att blekna. Den svarta Umbreon insåg att han snart skulle föras tillbaka nånstans för att ta upp jakten på sin tränare, även om han insåg att det fanns en chans att hon inte skulle acceptera honom.

Öronen ströks tillbaka och en blick som knappt glödde längre i mörk höll på att fallna medan ringarna

slocknade, han insåg att det enda han levde för var att rädda en sten men hade inget liv själv, liksom en stjärna höll hans hopp på att slockna när han insåg att han aldrig skulle bli en vanlig pokemon.

Smaragdgröna ögon mötte röda då en sista knuff från någon vattenpokemon (själv kunde Natt aldrig komma ihåg vilken, även om han flera år senare försökte komma ihåg detta underliga möte).

”Var aldrig rädd att vara annorlunda, liksom alla andra pokemon kommer de också göra sin del för att rädda stenarna, om det så kräver livet, du är bara en väktare, en som till en viss del är mer kontakt med stenarna än andra pokemon, även om de vet att de är i samklang med ett element.

Din uppoffring att lämna din tränare är något du måste acceptera, även om du inte blir den första eller sista som kommer göra dessa uppoffringar, men jag kan lova dig att du kommer förenas med din tränare igen.

Tiden är knapp nu och det sista av detta möte återstår, jag ska ge dig en del av stenen som du måste ge till din tränare, det är det ända sättet för henne att kunna delta i striden och hon är värdefull, ta mig till henne…”

Med en sista knuff stötta den svarta lilla pokemonen ihop med den sten som gett honom liv och många andra, men han uppfattade aldrig den klump som var lika stort som en fullvuxen Umbreon som något fast utan påminde mer som en materia som nästan var som vatten eller is, fast i flytande form.

Iskall kyla smög sig genom den lika kroppen och slukade honom, Natt kunde bara sitta och känna medan kyla slukade honom utan att han kände varken rädsla eller sorg. Jag har inget liv, tänkte han. Inte nu längre.

Han glömde än en gång allt som hade varit, alla dagar han varit med sin tränare, hans föräldrar, hans tränare, hans vänner – Lillen, allt det som betytt något för honom de senaste åren var borta.

En melodi steg och han märkte att han höll på att gå om intet, hans sinne somnade och det ända ord han uppfattade var det tysta mumlandet som lät väldigt lik ordet ”Goldenrod City”

Han svimmade.

Flera timmar senare var det en sälliknande liten pokemon som kallades av sina artfränder för ”Seel” som lyckades knuffa en underlig kropp upp mot stranden och uppfatta de korta små pustarna av andedräkt som tydde på att den lilla kroppen av en Umbreon var fortfarande vid liv.

För att försäkra sig om att den lilla varelsen inte skulle dö hade han lagt ett par fiskar han fiskat upp tidigare på natten bredvid varelsen och lite ris och annat torrt för att skydda varelsen från vind och rusk.

Solen hade ännu inte gått upp, men han visst att så snart de första solstrålarna skulle skymta skulle Umbreon vara i säkerhet och han skulle bli tvungen att dra sig tillbaka till havet för att fiska med sina artfränder.

När han skymtade en liten glimt av guld och rött insåg han att solen höll på att gå upp och hörde resten av sin flock börja gå mot havet (eller snarare sagt hasa sig mot havet).

Han betraktade en sista gång det bylte han putat upp mot stranden som förunderligt vis ingen annan pokemon la något större intresse i.

Han var ung till åldern och hade därför aldrig tidigare sett en Umbreon, men en sak är nog säker, hade han vetat hur en Umbreon skulle ha sett ut skulle han förundras över varför den här hade en ljusblå ton i pälsen och varför ringarna i pälsen lyste med ett matt sken av grönt.

Fortsättning följer...