Del 14

Gymmets egna historia!

| | | | | | | | | | | | | | | | | | |

Del 14

Dödligt sinne!

Jag blev som förstenad då jag såg den hemska pokemonen. Flamman hade haft rätt innan då hon hade sagt att den hade liknade ögon som Natts, inte för att de var röda men att de såg onda ut.

Natt var förståss en Umbreon, en av mörkrets varelser som hade i vana att skrämma iväg andra pokemon. Det låg i hans bakgrund, jag själv hade lyckats känna fruktan ett fåtal gånger då jag hade blickat in i de röda ögonen,

Känt hur blodet hade blivit till is, kalla kårar smugit sig klängs ryggen och näst inpå darrat i själva kroppen.

Den här pokemonen hade and annorlunda blick, den var lömskare och som Flamman hade beskrivit det, obarmhärtigt.

Klorna var vassa, som knivar men som satt fast på händerna (eller tassarna för den delen). Den stirrade lömskt på mig, men rörde sig inte ur fläcken. Jag vågade inte heller göra det, fötterna hade liksom blivit förstenade.

När pokemonen plötsligt rörde på ena tassen och lyfte upp de rakbladsvassa klorna vågade jag inte längre sitta stilla, jag rörde snabbt på högra benet (vänstra hade jag lite problem med att röra). "SSSNNNEEEAAASSSEEELLL!!" skrek den innan den sträckte ut armarna och tog en satt för att hoppa på mig. Hela tiden hade jag haft den lilla pokebollen som pokemonen hade varit fångad i min hand.

Jag hade inte vågat röra på den, inte på någon muskel i hela kroppen men när pokemonen gjorde sig redo för att hoppa på mig tog överlevnads instinkten över.

Handen flög upp, pokebollen pekad mot pokemonen som flög upp i luften innan jag skrek:

"Pokemon tillbaka!"

Pokebollen aktiverades, tvingade den gråsvarta pokemonen att bli en rödaktigt, koncentrerat ljussken kallat laser. Den flög in i pokebollen innan den han nudda mig och jag vara nära att trilla bakåt.

Chockad lutade jag mig mot den kala väggen, Flamman hade haft rätt, det här var något farligare än vad man kunde tänka sig.

Den hade tänkt attackera mig, de vassa klorna hade varit siktade mot mig. Hade den verkligen tänkt döda mig, hade den verkligt menat att se mig död? För första gången hade ett tvivel rest sig inom mig, skulle JAG verkligen vara redo att träna denna här farliga pokemonen.

Även jag kände att jag ville göra av mig med den men vart skulle den ta vägen?

Jag kunde inte direkt ge den till syster Joy i Pokemoncentret, den kanske skulle försöka hugga av henne huvudet som den hade försökt göra med mig.

Att skicka en livsfarlig pokemon till ett sjukhus skulle vara som att skicka ett brev med en brevbomb i.

Nej, sådana tankar fick jag inte tänka, det kändes så orättvist att missdöma en pokemon sådär.

Jag kände den inte, jag visste inte något om dess bakgrund. Hur kunde då jag veta att den var ond? Kanske hade den haft en grym tränare som hade slagit den, den kanske var skadad och ville skada någon för det.

Den ena förslaget var värre än den andra. Jag var helt förvirrad av vad jag skulle göra. Gå till Ulla-Karin var något jag kunde glömma bort, hon varken vågade eller ville veta vad för slags pokmon det var. Hur skulle hon då hjälpa mig att träna den? Att avliva den på Pokemoncentret skulle vara något som jag skulle få leva med av resten av mitt liv, jag älskade pokemon för mycket att låta det ske. Att adoptera bort den skulle vara som att låta någon annan få en mördare som pokemon, att släppa den fri skulle kanske klassas som att överge den och då riskerade jag att bli av med min tränarlicens!

Till sist drog jag en djup suck, det fanns inget att göra än att behålla den och försöka göra det bästa av situationen.

Jag samlade allt mod jag hade i kroppen, den här pokemonen var faktiskt min nu. Jag skulle försöka träna den!

Behövde den kärlek skulle jag försöka ge den det, Lillen, Pidgey kanske möjligen även Natt skulle försöka hjälpa mig att bli vänner med den. Alla hade redan sen början visat sig bli goda vänner med varandra, varför skulle inte den här pokemonen bli en bra vän till dem?

Chansen ytterst liten men jag skulle försöka, jag fick aldrig ge upp hoppet om att en dag bli en pokemonmästare. Utmaningen var det största jag någonsin hade fått i hela mitt liv, jag hade redan som liten visat mig vara envis som en åsna och aldrig get upp hoppet om att klara en utmaning.

Så länge jag gjorde mitt bästa kunde ingen anklaga mig för att vara en dålig tränare, att träna en vild och kanske till och med farlig pokemon skulle vara den största utmaningen hittills.

Klarade jag av träna den här pokemonen skulle jag klara vad som helst, jag älskade pokemon och hade pokemon som skulle hjälpa mig. Vad mer krävdes än det för att klara av utmaningen, så länge jag hade pokemon som älskade mig och jag dem kunde jag klara av vad som helst.

Ibland kändes det till och med mer än ett lag för mig, en familj nästan.

Jag älskade alla pokemon jag hade och jag var redo att offra livet för dem om det så krävdes, Lillen hade även visat sig vara modig att göra samma sak för mig.

Till sist började jag springa genom korridoren, jag ville tillbaka till munkarna, till den gamle mannen och även till min dator.

Jag viste inte var min saker befann sig och det enda möjligheten att få tag på dem var att fråga om jag kunde få dem tillbaka.

Datorn var det enda säkra källan där jag kunde få informationen som jag krävde att träna den pokemon jag nyss hade fått.

Jag skulle göra mitt bästa för att träna den!

Att hitta Blaine och Mr. Splash var också viktigt för mig för tillfället, jag var inställd på att hitta dem.

De hade räddat mitt och Lillens liv, de hade gjort så att jag och Flamman hade besegrat Falkner och det var mer än vad jag och Flamman hade gjort för dem. Jag bara ville tacka dem och om dem vara intresserade slå följe med dem, kanske visste de mer om den här delen om Jotho än vad Flamman visste.

Hon hade ändå bara vuxit upp hela sitt liv i staden New Bark Town, det hade hon berättat för mig den dagen då vi blev vänner...

Stegen ekade mer än vanligt i korridorerna, trä väggarna verkade inte dämpa ljudet något vidare. De fann knappt några bilder på väggarna, då och då passerade jag enstaka korridorer som hade blivit målade.

Alla bilderna var handmålade för hand. Vissa var små och vissa var lite större men det som var det otroliga var att de såg så levande ut. Ett gäng Bellsprout som var målade på av de få korridorernas väggar var så noggrant gjort att man nästan kunde tro att de var verkliga (eller snarare sagt, skulle när som helst hoppa ut ur vägen, levande!)

Samma sak hände då jag såg en Pikachu på väggen, jag bara stannade upp och tittade som förstenat på den.

De såg så verkliga ut!

Jag försökte att komma ihåg vägen som jag hade tagit genom templet innan då munken hade guidat mig, han hade gått genom alla korridorerna som om det hade varit hans egna hem (det var det kanske också).

Korridorerna slingrade sig, de fanns trappor och det fanns gångar som krökte sig var man än gick.

Det enda chans man skulle ha för att gå tillbaka samma väg var om man hade en karta över stället, tyvärr verkade inte templet sälja sådana.

Modet inom mig höll på att sjunka, det verkade nästan omöjligt att komma fram till matsalen i tid.

Kanske var de försent att träffa de vänner som jag och Flamman ville tacka! Jag svängde ennu en gång vid en lång, mörk korridor och började springa. Till min förvåning slutade korridoren tvärt i mörkret.

Flåsande såg jag mig omkring att vägen bara slutade, allt var mörkt och inga fönster fanns i korridoren. Det var rätt så dragit där jag stod, trots att korridoren saknade fönster, det liksom kändes som om vindarna blåste längst ryggen på mig.

Det var så mörkt att jag knappt kunde se något framför mig där jag var, facklorna hade slutat brinna en bra bit ifrån och det fanns knappt några stearinljus eller fönster som lysste upp stället.

Till sista började jag fumlade omkring i mörkret, händerna utsträckta för att jag kanske skulle hitta en slocknad fackla kring väggen.

Jag gick försiktigt de sista få stegen innan man kunde nudda väggen som tog slut.

En konstig känsla grep mig då jag ände nuddade vid väggen slut.

Den kändes så kall till skillnad från de andra.

Försiktigt knakade jag på väggen för att undersöka om den verkligen var en vägg som bara slutade så tvärt.

Templet var kanske ändå byggt som en labyrint men det vara något som drog mig till väggen.

Till min förvåning lät det annorlunda då jag knacka på väggen, den lät nästan som om den var ihålig, ljudet lät så högt till skillnad från de andra väggarna då man knackade.

Jag knackade lite hårdare för att vara på den säkra och den här gången fick jag ett svar.

"Kom in mitt barn" hördes en röst viska till mig från väggen. Förvirrat körde jag fingrarna längst väggen, desperat att hitta något som kunde flytta den. "Kom till mig..." hörde jag rösten viska till mig, den lät nästan mystisk på något sätt.

Plötsligt hörde jag något gnisslade till och väggen flyttades åt sidan. Förbryllad backade jag några steg bakåt.

"Där är du!" sa den gamle mannen och såg på mig. Överrumplas såg jag då den lilla mannen sköt väggen ur sidan och ett runt, luftigt rum av sten öppnades framför mig.

Rummet var helt i sten och hade otaliga, öppna fönster vilket viden blåste in. Inte konstigt att det hade varit dragit!

"Jag vill prata med dig" sa han allvarligt och tittade strängt på mig. Jag såg frågande på honom. Min blick vandrade från hans ansikte till hans axel.

En otroligt vacker fågel granskade mig, så vacker den var!

Jag kom ihåg Flammans beskriving, det var Pidgeotto!

Mannen smekte varsamt den på vingarna.

"Vet du vems den här pokemonen är?" sa han och sträckte fram armen. Överraskat tittade jag upp, alltid måste den gamle mannen prata i gåtor.

Jag såg på Pidgeotto, den stirrade på mig med. Den var så vacker, men samtidigt påminde den mig om något, vad visste jag inte...

"Det är din Pidgey! Samma fågel som sa till oss i templet var de skadade tränarna var ute i skogen och samma fågel som räddade din vän från en pokemonttack."

Han tittade på mig och lyfte ena ögonbrynet, det kunde jag gott förstå för att jag viste fortvarande inte vad han talade om.

Han harklade sig lite innan han fortsatte. "Den här Pidgeotton är inte vilken som hälst, den här Pidgeotto är din!" sa han skarpt.

"VA!?" utbrast jag och tittade chockat på den pokemon som satt så ståtligt på hans arm.

"Det kan den omöjligt vara, jag har ju en Pidgey, jo och..."

"Du hade en Pidgey!" avbröt mannen mig skarpt.

"Den utvecklades igår när ni alla tränarna var ute i skogen. Du som många andra tränare släppte ut din fågelpokemon så att den kunde hjälpa dig i ditt letande efter en Bellsprout. Eller hur?"

Tyst nickade jag till svar, jag kunde inte längre se på den pokemon som han sa var min. Jag skämdes oerhört, under hela den här tiden hade jag gått som glömt Pidgey ute i skogen.

"Den här pokemonen kom bort från sin tränare men ändå bestämde den sig att hjälpa de tränare som behövde hjälp. Den återvände till templet och ropade på de munkar som hade bra kunskaper i läkarkraft och för att de skulle hjälpa de skadade tränarna i skogen."

Den gamle mannen tystnade för en stund och såg på mig.

"Du borde vara stolt över den" viskade han.

Jag kände att den klump jag innan hade känt dagen innan höll på att komma tillbaka. "Förlåt mig" viskade jag svagt tillbaka.

"Jag vill inte anklaga dig för att du har varit en dålig tränare" sa han lugnt. "Snarare sagt en av de bästa jag någonsin har sätt i hela mitt liv!"

Jag såg för första gången upp på honom.

"Jag?!"

Han nickade till svars.

"Jag har aldrig tidigare sätt någon så intelligent och modig Pidgey som din, det verkar som den tog efter sin pokemontränars personlighet när hon tag hand om den så bra" sa han och log ett brett leende åt mig.

"Du ska vara stolt över dig själv."

Jag blinka bort de få tårar jag fick i ögonen.

"Det är inte jag som är så bra, det är mina pokemon som kommer så bra överens. Det är alltid dem som hjälper varandra!"

Mannen bara ruskade på huvudet.

"Nej du har fel!" sa han bestämt tillbaka.

"Du glömde vist att det är DU som har tränat de andra pokemonen i laget och var och en av dem har tagit efter din personlighet."

"Är du säker?"

"Ja" sa han lugnt och smekte Pidgeotto än en gång på vingarna.

"Jag var själv en pokemontränare när jag var ung och tro mig, jag har sätt mycket i mina dar." Han skrokade till."Tro mig!"

Tyst nickade jag och såg på den fågel som innan hade varit min Pidgey.

"Är den arg på mig?" frågade jag till sist. Orolig över att den kanske var det. Mannen blev tyst. Den här gången kunde man se en rynka mellan hans ögon. Först då märkte jag hur gamal han var, han var gamal, mycket äldre än vad man kunde ana och hans ansikte var fårat.

Varför hade jag ingte märkt någonting förrän nu?

Jag såg på honom. Det var ögonen! Hans ögon såg alltid så pigga ut, oavsätt vilket humör han hade hade han alltid pigga och glada ögon.

Han ögon som alltid sken av glädje och intelligens, han älskade pokemon, man kunde se det, som allt annat man kunde se i dem.

Därför såg han aldrig så gamal ut.

"Den här Pidgeotton älskar sin tränare mer än någonting annat och är lojal mot henne vad som än händer!"

Han hade ett underligt tonfall när han sa den meningen, varför hade han låtit så dyster över att min Pidgeotto var så älskvärd mot mig?

"Jag har en liten fråga till dig." sa han allvarsamt. "Jag vill fråga dig om jag skulle kunna tänka dig att byta Pidgeotto mot någon annan av templets pokemon för en tid...Templet har länge behövt en fågelpokemon som skulle kunna leverera viktiga meddelanden till andra tempel runt omkring i landet!" När han hade sagt klart meningen verkade han titta med en blick av längtan på mig. Pidgeotto hade även med de orden flugit bort från hans arm och landat på min arm.

Den hade tydligen sätt att det fanns tillräckligt med plats för att landa där, axeln kanske inte var världens bästa landningsbana, men den landande där i alla fall. Flamman hade haft rätt då hon hade beskrivit Pidgeotto, den utstrålade en sån prakt och skönhet att ingen papegoja eller annan fågel i hela världen skulle kunna mäta sig med den.

De röda, blodfärgade ögon tittade med en klok blick på mig. Inget i blicken visade något tecken på besvikelse, vara en blick av förväntan, mod, klokhet och även visdom.

Den verkade inte ens ledsen eller orolig över om att jag kanske skulle byta ut den. När jag såg in i de kloka ögonen och kunde nästan, nästan förstå vad den tänkte på.

I mitt hjärta kunde jag nästan känna någon liten röst viska till mig. Viska så tyst att jag knappt kunde höra det men ändå förstå vad den ville säga mig. Det vara nästan som om den ville säga: byt pokemonen mot en annan för en tid, på så sätt kommer den gamle mannen få hjälp och du kommer få erfarenhet över att träna en annan slags pokemon...

Jag drog en djup suck innan jag stirrade djupare in i ögonen. Våra blickar såg in i varandra, våra tankar möttes. Det var nästan som om våra själar mötte varandra för första gången, kanske även den sista.

Ju längre jag stirrade in i de röda ögonen, desto tydligare blev rösten som jag hörde.

Till sist visade jag så tyst att bara Pidgeotto kunde höra mig.

"Är du säker på det?"

Pidgeotto nickade genast och såg lungt på mig.Den hade verkligen talat till mig!

"Okej jag vill byta pokemon" sa jag till mannen. Hans andsikte förvreds och hela kroppen verkade lysa upp med de orden.

"Villvilldu byta pokemon?" utbrast han den här gången och såg lyckligt på mig. Jag smekte Pidgeotto försiktigt på huvudet och gav den en nätt puss på vingarna.

"Jag vet att du kommer få det bra här" sa jag till den innan den flög iväg till mannen. Han tog genast imot den och han log svagt mot mig. Aldrig hade jag sätt honom så lycklig, inte ens när han för första gången hade gått ut från templet med flöjten i handen, redo att spela för folket.

Hela han verkade stråla av glädje den här gången.

"Tack, tack så mycket" sa han och smekte Pidgeotto mjukt längst fjädrarna. "Kom med ska jag föra dig till trädgården ska du få din pokemon."

Han började gå.

"Vänta!" sa jag plötsligt. Mannen stanade plötsligt upp och såg lugnt på mig. "Vad är det?"

"Mina vänner, de två personerna som räddade mitt liv, vilka var det och var är dem?" Mannen log vänligt mot mig. "Mattias och Alexander, två pojkar med modiga pokemon som räddade ditt liv. De finns här, väl dolda i templet.

Men jag vet ej om de stannar mycket till, olika saker är i görningen och vad jag vet hade de två något viktigt att uträtta...."

Jag såg än en gång på honom med ett förvirrat uttryck i andsiktet.

"Jag och min vän är vakna nu, vi känner oss friska och vill tacka de personer som har hjälpt oss" sa jag snabbt innan jag skyndade mig till honom.

"Snälla för mig till dem!"

Han nickade bestämt och såg ut i korridoren.

"Jag ska föra dig till dem men första ska jag berätta några saker som du måste veta om."

Jag såg upp mot honom.

"Om vad?"

"Först och främst ska jag berätta att det här rummet är ett rum väl dolt i templet, 'Vindrumet' kallas den för och här kan vilka fåglar som helst komma och lämna meddelanden till oss. Det är även här som Pidgeotto kommer att vara den största tiden då vi, folket i templet kommer lära den saker.

Vårt tempel är som en skola för pokemon, främst för växtpokemon men vi har även andra pokemon. Här kommer Pidgeotto bo, ett näste kommer att byggas och den kommer få flyga hur mycket ut och in den vill!"

Han lyfte armen och genast flög Pidgeotto iväg, ut genom ett av fönstren.

Ner flög den, ner mot trädgården.

"Varje pokemon som kommer hit får ett eget rum, ett eget revir att bestämma över. Vi här i templet är väl medvetna om att de har sina egna instinkter som vi hjälper att utveckla här, något som ni tränare inte vet så mycket om.

Din Pidgeotto kommer lära sig mycket här!"

Jag nickade till svars och han såg nöjt på mig.

"Jag tror faktiskt du skulle vilja hämta dina saker nu från ditt rum eller?"

Jag såg inte överraskad ut den här gången över att han verkade ha läst mina tankar, sen en tid tillbaka hade jag haft en svag känsla av att han kunde se rakt igenom en, som Flamman ungefär.

Han hade mycket visdom i sig, han kunde lika gott veta vilken pokemon som jag frukta och lika mycket om hur jag skulle träna den.

Tyvärr ville jag inte fråga honom, han hade hjälpt mig så många gånger innan att det kändes som om jag ville klara det själv den här gången. Han såg en sista gång ut över fönstret och nicka till, som om han hade vaknat ur sina tankar.

"Följ mig..."

Flamman var i matsalen, hon grimasreade när hon märkte att ingen av hennes vänner var där, i alla fall inte hennes vän Mirjam, eller Caterpie som hon ofta kalla henne.

Löjligt kanske, men eftersom hon själv blivit retad i hela sitt liv så föredrog hon att bli kallad Flammman istället för Ulla-Karin.

Hennes mormor var den enda i familjen som kalla henne "Flamma"...inte 'Flamman' som hennes idiotiska klasskompisar utan F-L-A-M-M-A, ett smeknamn för att hon alltid intresserat sig för eld. Det var konstigt, eld hade alltid intresserat henne, hon älskade värmen som kom från elden och lågorna som kunde skada allt i sin väg, om man inte behärska det.

Hon var som elden, hade ett eldfängt humör och kunde man inte behärska henne rätt så fick hon sina utbrott då och då (vilket kunde också vara farligt i sitt sätt).

Men hon hade en hemlighet också, som bara hon och hennes mormor dela...hon hade ärvt det från henne, det visste hon. Sedan barnsben hade hon märk att hon kunde se saker i elden, saker som bara hon kunde se...och de kunde vara allt från pokemon hon ville se, till saker som kunde hända i framtiden eller hade hänt.

Det var en sak som hon hälst inte ville någon skulle veta, men förr eller senare viste hon att hon skulle bli tvungen att berätta det.

Skulle Mirjam tycka att hon var galen? Hon rös när nog tänkte på det, kanske var hon det i alla fall...

Irriterad över att hon inte visste vad hon skulle göra siktade hon sin blick mot brasan som brann i rummet. Lågorna dansade, slickade veden som ständigt las i för att hålla elden den vid liv.

"Sdneirf ym era erehw?" mumla hon för sig själv, ett språk som hon lärt sig från sin mormor, språket att kunna tala med elden...

Tystnad. Plötslig skådade hon sin vännina gå tillsammans med prästen och hon bar sina kläder med sig... Bra!

Men hon såg något mer också. Elden visade en liten varelse, en pokemon som hade vid sin sida.

Vad var det för något?

Flamman drog på munnen, hon skulle träffa sin vän snart. Och även se vad det var för en pokemon.

Elden tog ny form. Hon skådade Mattias och Alexander, men de var inte längre kvar i templet. Var var de? Hon flämtade till.

Elden visade nya visioner, framför henne såg hon en liten Charmender slåss mot en Pidgey, sedan en Squirtle spruta vatten mot en Pidgeot. Hon såg både hur Alaxander och Mattias flög upp och skrek ut sina lycka då deras pokemon hade lyckats besegra Falkner, gymledaren över fågelpokemon.

Hon såg hur var och en av dem fick var sin badge och hur de sprang ut ur gymmet. Hon blinka till och var nära att få tårar i ögonen, de två små hade lyckats...men hon visste att det var försent att tacka dem nu. De sprang iväg, bort till ett litet hus en bit bort från staden och på något sätt lyckades få tag på två Pidgeot. Både killarna hoppa på var sin Pidgeot och tog i tyglarna som var fäst vid deras halsar.

"Mot Goldenroad City" Skrek Mattias och Flamman såg hur de mäktiga pokemonen tog satts och flög iväg, bort från Violet City... Utan att kunna göra något såg hon hur de flög iväg, de föresvann från staden och hon kunde inte längre tacka dem...

Med en nedstämd ryck med handel avslitade hon skådandet i elden och plötsligt hade brasan dött ut.

En av munkarna rykte till och flög upp ur sin plats, han såg på Flamman med en misstänksam blick, som om han ville säga att hon hade gjort det...

Hon brydde sig inte, istället svingade hon sin ryggsäck på ryggen började springa ut från templet. Hon visste inte vad killarna ämnade sin men en sak visste hon, hon skulle få tag i dem, till varje pris! Hon visste att hon snart skulle få syn på Caterpie igen, snart skulle hon passera entren och då skulle hon vänta på henne...

Deras nästa mål skulle bli Goldenroad City!

På ryggen bar jag min ryggsäck med alla kläderna som jag fått från templet. De hade till och med varit så snälla att de tvättat kläderna åt mig...

På vägen ut hade jag smuslat ut min bärbara dator för att kolla informationen om de nya pokemonen.

Jag hade följt med prästen ut i gården. Jag hade känt igen de olika pokemonen, men den enda som intressetar mig hade varit den skära lilla pokemonen jag upptäckt.

"Det är en Hoppip" hade munken förklarat och tagit in den i sin pokeboll och räckt över dne till mig.

"Den är din nu!" hade han sagt.

Hoppip var enkelt att hitta i Pokedexet, men min andra, lite mer aggressiva pokemon var lite svårare. Jag sökte efter dess art, men det tog lång tid att söka genom hela Pokedexet så jag hade gjort en vild gissning på ordet det skrikit åt mig ("Sneasel!") och lyckats. Informationen var följande:

Art: Hoppip

Nr: 187
Typ: Gräs
Information: Hoppip kan ibland vara ovanligt rädd av sig och hittas oftast vara nergrävd i marken (deras sätt att skydda sig på)
Denna pokemon har tåv utvecklingar. På level 18 utvecklas den till Skiploom och sedan behöver den en Sun stone (kallas även för "Sol stenen" på svenska).
Sprider sina frön genom luften och använder därför sin lätta vikt att flyga upp i luften. En sak som man bör veta om den här pokemonen är att den lätt kan flyga ifrån en!

Art: Sneasel
Nr: 215
Typ: Mörker (Dark)/Is
Information: De vassa klorna på dess tassar är deras mäktiga vapen i både attack och försvar.
Bara genom att visa klorna för fiender kan räcka för att skrämma iväg dem.
Sneasels är elaka av sin natur och försöker hela tiden vara ett steg före från sina byten.
Försöker oftast lura iväg fågelpokemon från sina nästan så att den kan komma över äggen och kalasa på dem!

Informationen gav föga hjälp om Sneasel, men jag hade i alla fall fått lite information om den. Medan jag lysnade med ett halvt öra på vad prästen berättade om pokemon, tänkte jag febrillt var jag kunde hitta Flamman.

Det var en stor byggnad och hon hade aldrig sagt något om att hon hade en mobiltelefon, eller något annat liknande på sig, som gjorde att man kunde ta kontakt med henne.

Men hon var min vän, och jag visste att hon inte skulle gå någonstan utan mig! Det stora problemet Var Mr. Splash Och Blaine, vi kände dem inte...de kunde ha get sig iväg när som helst och när de väl gjorde det var chansen minimal att vi skulle hitta dem.

Jag och prästen gick vidare...

"...som du förstår kommer du få din Pidgeotto tillbaka, nästa gång vi träffas igen och jag hoppas det blir snart" sa den gamla prästen och avslutade meningen.

Jag kvickna till.

"Som jag sa innan hoppas jag du och din vännina får en trevlig resa och jag hoppas att du snart kommer igen till Sprout tower (aha, det var så tämplet hette!, tänke jag) igen!"

Utan att jag märkt det hade han redan fört mig till utgången, och vad bättre var stod Flamman där och väntade på mig, som om det var det naturligaste i världen. Jag blinkade till....

"Vi ses då", mumlade jag och gick Ulla-Karin till mötes.

Den gamla prästen vinkade farväl.

Flamman såg rastlös på mig

"Vi måste bege oss till Pokemoncentret, NU!" sa hon utan att hälsa på mig. Utan förvarning tog hon min han (hon tog det med sin höfra hand, den vänstra var i bandage).

Hälften släpade, hälften drog hon mig i armen då hon i rasande fart gick till Pokemoncentret.

"Varför skyndar du dig så, har det hänt något?", försökte jag fråga, medan jag försökte vrida mig loss ur hennes grepp. Det gjorde ont!

Först då när hon såg på mig märkte hon att hon hade skadat mig och släppte taget. Skamset såg hon på mig. "Mr. Splash och Blaine har get sig iväg, de flög på Pidgeot till et ställe som heter Goldenroad City, tidigare i morse.

Om vi inte skyndar oss kanske vi inte hinner tacka dem, och det är vi ju skyldiga dem, minst! Så snälla, låt oss gå till Pokemoncentret nu."

Jag blev överaskad, men jag förstod hennes iver att få tacka dem, jag sa inget mer på vägen dit. Det tog inte lång tid innan vi var framme.

Flamman fick Fire tillbaka, han hade visat sig vara rätt så frisk dagen efter att han kunde följa med henne, men fick inte slåss på ett bra tag!

Lillen var fortfarande svag.

Skuldkänlorna välde upp i mig, men det var en trött när jag fick höra att hon skulle bli frisk snart, hon hade redan vaknat men låg i kuvös.

"Du har en annan vän här, som är ivrig att få träffa dig!" Syster Joy log.

Inget i hennes ansikte visade några tecken på att hon tyckte att jag vara en dålig tränare...även om det som hänt i skogen nästan hade dödat en av mina pokemon. Hon vände blicken bort mot korridoren och jag följde hennes blick. "Umbreon" hördes någon säga och ett par röda ögon syntes i dörröppningen. "Din lilla vän vilade inte länge innan han insisterade på att lämna sin säng. Innan vi viste ordet av hade han börjat stryka omkring i korridorerna för att leta efter dig, inte roligt, skrämde slag på flera tränare. Han är liten...men han har endå förmågan att göra fienden rädda för honom."

Natt gick tyst fram, nästan flög fram verkade det som. Han gick, men hade hela tiden blicken vänd mot mig. Ett bandage hade han på kroppen. "Umbreon!" utbrast han igen, innan han tog ett spång och hoppa på mig.

Hans tassar träffa mig i bröstet, sen kom hela han på mig. Han vägde inte så mycket, men jag var utmattad efter allt som har hänt och vackla till.

Jag föll ner på golvet, utan att kunna hindra det. Det var inte kraftigt stöt, men märtan spred sig i alla delar av kroppen när jag föll ner. Det som skulle blivit en glädjehälsning blev till en chock.

Natt såg in mina ögon, nosade på mig, var tyst och bara satt där på mitt bröst. Sedan vände sig mot Flamman och granskade henne, märkte hennes brutna arm, bandaget...

"Det har hänt vissa saker då du var borta..." sa jag gråtfärdigt. Rösten stockade sig i halsen på mig. Natt gav ifrån sig något som lät som ett morrande långt ner i strupen och såg frågande på mig. Jag började berätta.

Flamman gjorde sig klar och gav sig iväg, jag följde efter, men var en bit bakom henne, med Natt i famnen. Ut ur Pokemoncentret gav hon sig iväg för att leta efter något.

Jag stannade kvar vid ingången, avsides.

Där berättade jag allt som hade hänt i skogen, om pokemonflöjten, om Spearow, om Lillens mod, om pokemonen som räddade mig, Flamman, Fire och till sist även om Sneasel. Lillen lyssnade noggrant, utan att ge ifrån sig ett ljud.

Men när tårar började rinna nerför mina kinder gick han tyst fram och slicka bort dem. Han gav mig en blick fyllt med medlidande och jag höll honom i min famn, hårt. Hans närvara tröstade mig, även om den för många verkade skrämande gav den mig en känla av tryghet.

"Caterpie, kom hit" Flammans röst hördes en bit bort, jag reste mig upp från gräset och tog pokebollarna jag hade i fickan.

Hoppip och Sneael fanns i dem, men Lillen och Pidgeotto saknades. Jag öppnade den första pokebollen, en liten Hoppip dök fram.

Den unga Umbreon gick fram till den lilla varelsen som direkt darra till och tog ett hårt tag om grässtråna, som om den desperat försökte hålla sig kvar på marken. Natt slicka den ömt och talade lågt till den. Genast lungnade sig Hoppipen och såg upp på mig.

Jag höll hårt om den andra pokebollen, inne i den fanns en farlig pokemon, men jag visste att om jag skulle ha någon chans at träna den skulle jag behöva hjälp från mina andra pokemon.

Natt var den enda för tillfället som kunde det.

"Här inne finns Sneael, var försiktig!" Natt nosa på den och gav ifrån sig en morrning.

En sekunds tvekan och sedan kastade jag in pokebllen i buskarna. Ljus dök upp och plötsligt var Sneasel fri.

Jag började springa därifrån, för jag visste att den enda pokemonen som skulle kunna klara av Sneasel var Natt.

Han måste bara göra det!

Jag gick mot Flamman...

Natt såg ursinnigt på den pokemon som hade försökt skada sin tränare. Den nästan svarta pokemonen såg lömskt på den unge Umbreon och gav ifrån sig ett fräsande.

Den hade gömt sig, bakom skuggorna kunde man urskilja nästan svarta konturer efter en levande varelse. Natt svarade direkt med att visa alla sina tänder och reste ragg, ögonen glödde sitt vanliga hemska ljus och öronen lutades bakåt.

"Varför ville du skada min tränare!" röt han åt den varelse som gömde sig i skuggorna ute i skogen utanför Pokemoncentret. Ursinnigt stirrade han på den svarta siluetten, utan att röra sig ur fläcken.

"Jag attackerar alla onda människor och pokemon, om de har någon kontakt med människor att göra" hördes det en kall, ogenomträngande röst säga bland skuggorna.

"Det är min plikt att de döda de varelser som stänger in pokemon i saker för att aldrig sedan komma ut igen."

Umbreon såg förvirrat ut av orden som hade uttalats bland skuggorna. Han kunde inte förstå innebörden av dem, enu minde kunde han förstå varför varelsen kallade människorna för `onda´.

"Människor är inte onda, de är som oss pokemon. De är varelser, djur precis som vi. De är snälla, de tränar oss, ger oss mat, kärlek gör oss starkare. Vem har sakt att de är onda?" svara Natt tillbaka. Ivrig att få ett svar.

"Snälla, det ordet existerar inte för dessa varelser. De har hjärtan av sten, de hungrar efter makt. De fångar såna som oss för att ha makt, de har inge krafter själv, de fångar oss för att använda oss som vapen!" spottade varelsen fram. "Vad för kärlek visar de oss då de fångar in oss i de runda sakerna, vad tillfredställer dem oss med, att slåss med varelser av våran egna sort kanske?"

Natt teg med de orden, det enda som kunde höras i den stilla tystnaden var något som darrade.

Skuttan hade hela tiden vart gömd bakom den pokemon som hade svurit att beskydda de pokemon som behövde hjälp i laget. Skuttan var en oerhört rädd Hoppip som just hade fått samma tränare som Natt och Lillen hade.

"Män..människor..är..är inte allsonda!" sa hon med en darrande röst. "Vad vet du om det, din lilla skit", fräste rösten från skuggorna och en varelse hoppa fram. Natt flämta till då pokemonen hoppade fram ur buskarna och en gråsvart Sneasel hoppade fram.

Natt hade innan hört talas om dessa sorters pokemon, de vara av samma typ som han själv. Pokemonen tillhörde typen Mörker (Dark) vilket betydde att den var en av nattens varelser, pokemon som använde mörka och dolda krafter för att försvara sig och kämpa i strid. Den lilla Hoppipen tryckte sig närmare Umbreon för skydd.

"Vad vet en sån liten förrädare som du om vad människor egentligen är. Du är ju knappt en pokemon ens, du är ju bara en liten unge, ett litet frö" bara fräste pokemonen fram. Sneasel tittade lömskt på den lilla pokemonen som nästan såg ut som den var redo att svimma.

"Jag blev räddad av människor, det var de som såg till att jag överlevde en attack från en eldpokemon. De var de som lärde mig att använda mina förmågor, krafter att tillverka medicin. Att hjälpa andra pokemon!" utbrast den lilla Hoppipen arg för första gången innan den drog sig snabbt tillbaka.

"Du kan inte hjälpa pokemon, du kan inte ens hjälpa dig själv i strid. Människor vet inget om vården som kan läka pokemon sår, det vet inget om pokemon", sa Sneaseln med en överlägsen röst.

Ögonen glittrade av ilska och den slet inte ens blicken från de två pokemonen som stod framför den. Den blinkade inte ens!

"Varför hatar du människor så mycket då, vad har de gjort dig egentligen?" viskade Natt ilsket mot den. Ingen pokemon kan hatar människor så mycket att den är beredd att döda både dem och deras pokemon.

"Jag hatar människor så mycket eftersom de DÖDA mig nästan, men de dödade min familj!" skrek Sneasel fram och den första enstaka tåren föll nedanför dess andsikte.

"De är inget mer än mördare, de bringar bara död med sig, de har inget gott i sig. De törstar bara efter makt! Jag såg själv då människor förintade min familj, en efter en dödades eller fångades. Runda, vit-röda saker tvingade min familj, även flock att försvinna till röda ljussken. Några bara skrek till då ett åskknall hördes och något flög in i deras kroppar som gjorde att de slutades att andas. Jag var den enda som överlevde, den enda som de inte hade sätt. Jag vara de minsta av dem, jag vara nästan nyfödd när det hände.

Jag skulle dött om ingen tog hand om mig. Men så hände det ett mirakel, någon pokemon tog hand om mig. Gav mig den näring och skydd jag behövde. Fostra mig som sin egna dotter, den pokemon som hittade mig tog hand om mig, blev som en moder och fader för mig och blev även min härskare."

"Är det din härskare som har berättat för dig att döda människor då?" sa Natt med en allvarlig ton på rösten. Han var spändare än någonsin. Sneasel log för första gången någonsin. "Min härskare har lärt mig allt, om människor, hur man dödar, även hur man suger blod från andra. Blod ger mig styrka, blod är det som ger mig energi att döda andra."

Skuttan ryggade förskräckt tillbaka och tog till reträtt, tillbaka till sin tränare!

Natt såg fasansfullt på den pokemon som visade sig vara mer ond än vad han hade anat om, mer ond än vad någon pokemon ens skulle ha kunnat drömma om.

"Du ljuger!" stammade han då han blev stel som en staty. Tassarna röra på sig.

Sneasel såg enu lömskare på Umbreon och granskade honom från topp till tå. Hon hade redan ignorerat den lilla Hoppipen som hade sprungit sin väg. Hon log ett snett leende och blottade klorna för honom.

"Du sa ju själv att ingen pokemon skulle kunna hata människor så mycket att den skulle vara beredd att dödda både människorna och pokemonen. Nu vet du mitt skäl, du vet även mitt uppdrag."

Förstenad stirrade Umbreon på den äldre Sneasel, den hona som väste de onda orden åt honom, åt sin tränare, åt sina lagkamrater.

"Vilket uppdrag?!" stammade han fram.

"Att döda människor....kräva ut min hämnd. Min mästare behöver allians, han behöver stöd av andra för att hjälpa honom att störta människorna och ta över planeten. Mitt uppdrag är att döda de som står i min mästares väg och få pokemon på hans sida, ett krig håller på att börja!" väste Sneasel fram.

"Alliera dig med mig, med oss. Bli ett med våra bröder och systrar. Och med lite hjälp av magi kommer vi utplåna de människor som fängslar oss!"

Blodet i orderna hade frysts till is, när Natt, väktare över de stenar som hade världen under kontroll och uppdrag att hitta de arvtagare, människobarn som hjälpa att beskydda stenarna. Djupt inom sig viste han redan att Sneasels ord med `magi´ egentligen betydde de fyra legendariska stenarna. Hur hade egentligen Sneasel fått fram någon information om stenarna och vem var egentligen mästaren? Så många frågor som Umbreon villa ha svar på, så många frågor som snurrade omkring i hans huvud men ändå förmådde han sig inte att tala. Han hata Sneasel, kände en bitter smak i munnen varje gång hon fanns i hans närhet medan hjärtat i kroppen dunkade så fort den hörde ordet död!

Han ville mer än något annat döda pokemonen men han vågade inte, inte för att han var rädd att hans attacker inte skulle räcka till att ta kål på den, men att kanske Sneasels `mästare´ skulle utkräva hämnd. Kanske på han själv, kanske på någon i laget eller kanske värst ut av allt, sin egna tränare. Han försökte hålla rösten stadig medan han blängde på de ondskefulla ögonen.

"JAG TÄNKER ALDRIG BLI EN AV DINA MÖRDARE, ALDRIG!" skrek han och tog ett skutt fram.

Beredd att slå den pokemon han avskydde. Inte för att uträtta ett dödligt bett till dess strupe utan ett slag som skulle säga till att den svimmade, för ett tid i alla fall.

Sneasels ögon blixtrade till och hon tog ilsket till sina vassa, långa klor som skydd, och som effektiva vapen. Redo att döda om det behövdes. "Om du inte är med oss är du i mot oss!" spottade hon fram och höjde ena tassen.

"De som är i mot oss ska dö som sina rutna tränare!" Även hon tog ett skutt, beredda att hugga till sin motståndare, döda honom så bäst hon kunde.

"Nnneeejjj!!!" hördes ett väsande rop, ljuda genom buskarna och på en tiondels sekund hade ett rött sken spridit sig genom luften. Den siktade all sina styrka åt de båda pokemon som var i luften, redo att hugga varandra.

Beredd att träffa både, i takt med när deras tassar, klor, tänder skulle möta varann. Den lyckades träffa båda, i samma sekund då de närmade sig, bara några centimeter ifrån varandra. Öga mot öga.

Den mörka onda pokemonen, Sneasel gav ifrån sig ett skri av smärta när ljuset träffade dess kropp och sköljde över den. En del av kraften gick till och med in i kroppen. Det bedövade alla muskler och organ i kroppen, det var som om någon plötsligt hade gjort en till is. Sneasel tumlade runt, rullade några gånger på gräset innan den stannade, avsvimmad!

Den unga Umbreon, Natt blev också träffad. Kraften i det röda ljuset träffade honom och trängde helt i kroppen. Till skillnad från Sneasel bedövade inte kraften honom utan gav honom nya krafter. En känsla av mod spred sig genom kroppen på honom medan han hörde ett ljud svämma över honom, det hördes som havets melodi blandat med både musik och röster.

Han landade nätt på gräsmattan och såg sig förvirrat omkring. Vad hade hänt egentligen, vem hade get iväg de röda strålen av ljus?

"Natt, Natt hur gick det?"

Ett nät, tun väsande röst med en vacker klinga hördes genom buskarna och en kattliknande pokemon hoppade fram.

Natts ögon spärrades upp och hjärta tog ett skutt i bröstkorgen. En känsla av både förvåning och oro sköljde över honom. För framför honom hade hans syster hoppat fram, hans egna tvillingsyster Dag! "Dag, vad gör du här?" nästan skrek han av förvåning när han hoppade ur gräset och sprang fram till sin syster. Fortfarande kunde han inte låta bli att låta förvånad på rösten.

Den unga Espeon granska honom noga och såg själv inte så överraskad ut. Hon var andfådd, andades snabbt med ändå drog djupa andhämtningar.

Hon såg inte ett dugg glad ut över det hela! Hennes andsikte visade inget mer än något strängt i ögonen som verkligen glittrade om det. "Har du inte studerat natthimlen, Natt. Har du inte läst stjärnornas meddelanden på sistone?" fräste hon fram, såg mer arg ut än glad. Natt såg överraskt ut på henne, han hade trott att sin egna unga syster hade kommit till honom för att följa med sin tränare, få en egen.

Med det hela höll på att rinna ur tankarna på honom. Han hade inte läst stjärnorna...men han hade varit så upptagen på sistånde. Han hade hjälpt sin tränare att besegra något som kallades för `gym´ och samtidigt hade han blivit skadad och lagts in på en ställe där man tog hans om pokemon. Hur skulle han någonsin då ha haft tid att läsa himlens stjärnor?

Men han kände ändå skuldmedveten då han såg in i de oroliga, lila ögonen som han syster hade.

"Jag har glömt att göra det.." viskade han tyst tillbaka.

Espeon gav ifrån sig ett fräsande innan den tog några steg tillbaka och gjorde sig redo att ge sig iväg igen.

"Idiot!" fräst hon och såg ilsket på honom.

"Ditt meddelande, ditt rop på hjälp hördes" kved hon och stirrade både sorgset och ilsket på honom.

"Ditt rop om att din tränare skulle få en av stenarna hördes!, väktaren över vatten vill träffa henne. Han är på väg mot dig, mot havet!" väste hon och såg desperat på sin bror, Umbreon. Natt nästan föll ihop av förvåning. Det kändes nästan som om någon hade väkt honom, allt var plötsligt så klart ut för honom, allt förutom en sak, var skulle han möta havets väktare?

"Var vill väktaren möta mig?" frågade han sin syster.

"Havet!" kved hon. "Han tänker möta dig vid havet om en dag och det är mer än 10 mil dit!" Panik spred sig över Natt andsikte och han såg desperat på sin syster.

"Vad ska jag göra nu?"

Hon gav honom ett genomträngande blick innan hon väste:

"Vi måste ge oss av nu, springa hela dagen och natten, och även nästa dag då vi kommer dit. Missar vi väktaren kommer han anse din tränare som ovärdig att bli en väktare över stenarna!"

Med de orden tog och sats och med sina smidiga rörelser hoppade hon upp på ett träd hur vigt som hälst.

"Sätt fart, vi måste ge oss iväg!" Natt tog ett hastigt steg framåt men hejdade sig.

"Mirjam, min tränare" viskade han.

Fortsättning följer...