"Vi ska hit, till 'Ruins of Alpha'" pekade Flamman och pekande på något som såg ut som en stor kulle.

"Det pågår en utgrävning och jag har vissa saker jag vill klara av där..."

Jag hade hört Flamman nämna det tidigare för mig, och mindes den skrynkliga pappersbit som hade visat en konstig bild, på något som påminde om ett öga...

Hon hade sagt något om att det var ett väldigt speciellt ställe, men jag hade inte riktigt vetat om vad det var för speciellt med det, faktum är att jag aldrig riktigt frågat henne.

Men om jag ändå hade gjort det skulle hon inte svarat, hela tiden ville hon överraska mig med det stället.

Jag lät bli att fråga en än gång. Jag granskade kartan, vägen verkade lång, längre än vad jag trott. Det fanns, berg, skogar, stigar, småbyar och alls skulle vi ta oss igenom får att nå fram till Goldenroad City, som låg troligen 60-70 mil bort, minst!

"Hur sjutton ska vi ta oss fram till Goldenroad City?" utbrast jag.

Flamman gav ifrån sig en av sina suckar, och ändrade tonläge, som en lärare försöker förklara något komplicerat för ett barn.

"Se dig omkring Caterpie, vad står det på huset?"

Jag blickade upp mot det lilla hus som affischen hade varit uppsatt på. "PIDGEOT AIRLINES" stod det med stora bokstäver på huset.

"Vi ska flyga ditt som Mr. Splash och Blaine gjorde, det är en man som äger några Pidgeot och lånar ut dem till tränare. De kan flyga en över hela Jotho!"

Jag kände mig dum iför Flamman, fast hon flera gånger påpekat att hon levt så gott som hela sitt liv i New Bark Town visste hon mer än mig.

Jag hade ansträng mig för att ibland va lika bra som hon, men misslyckats. Jag var tacksam att hon var min färdkamrat, men ibland skämdes jag över min dumhet över hur lite jag visste om kontinenten egentligen, jag hade aldrig haft det i min skola!

"Vilket datum är det nu förresten?"

Jag såg på dataskärmen, 17 Juni var det idag. Jag överraskades av att tiden hade gått så fort. All pokemontränande hade gjort att jag glömt bort både tid och rum. Hade redan en hela vecka snart passerat sitt slut?

"Det är den 17 juni idag, svarade jag.

"Okej, då har vi ungefär en månad på oss att ta oss fram till Goldenroad City, och träna upp våra pokemon."

"Träna?"

Flamman pekade på något som såg ut som en enorm skog på datorn.

"Ilex forest, hört talas som det stället?...Inte?...Nähä, där finns många pokemon som man kan låta slåss mot och besegra, ett bra tillfälle att fånga pokemon och låta våra pokemon gå upp i level. Dessutom måste jag hitta en ridpokemon, om jag inte lyckas så måste jag antingen rida på Korre, hur nu de kan gå...eller försöka utveckla Fire, men det kan bli väldigt svårt. Han måste vara på mist level 36 för att utvecklas... Vänta här, jag ska se om vi inte redan nu kan få tag på några Pidgeot och bege oss härifrån!

Flamman gick in i huset och jag la märket till att bakom det fanns en stor inhägning med Pidgeot. Jag rös till vid blotta tanken på vad Falkners Pidgeot hade gjort med Natt, men det var det förflutna, eller?

Min blick vandrade bort mot Pokemoncentret och jag mindes mina pokemon. Om vi skulle ge oss iväg snart var det dags för mig att hämta dem, på gott och ont. Jag visste inte vad som kunde ha hänt mellan dem. Jag började springa.

"Ulla-Karin, jag är tillbaka snart!" skrek jag bakom mig, fast jag nästan kunde gissa att hon inte hörde mig.

     Vägen dit var inte lång, på fem minuter skulle man gå, på mindre än en minut skulle man kunna springa dit. Jag valde att springa.

Man skulle ha trott att den plats jag valde släppa ut mina pokemon skulle se ut som ett bombnedslag då jag lämnade dem, men istället såg det ut som om någon tappat sina pokebollar.

Tre pokebollar låg prydligt ner i gräset och inga märken av något slagsmål syntes till.

Idéen att kolla om alla pokemonen var i behåll han jag inte änns tänka på innan Flammans röst skallade bakom mig och jag var tvungen att ge mig av.

Woho. Vad härligt.!

Flamman satt på en stor Pidgeot som var sadlad och nu satt hon och svävade uppe i skyn och flög sin Pidgeot som en mäster ryterska. Hon såg ut som att njuta av utsikten medan hennes Pidgeot steg alt högre i luften för varje vingslag den tog.

Den ända som inte verkade njuta av det hela var jag. En skräckblandad känsla spred sig genom kroppen på mig då jag desperat försökte få ordning på tyglarna så at jag kunde styra min Pidgeot åt den riktning jag ville.

Problemet var bara att jag aldrig ridit och att min Pidgeot visade sig föredra att följa sin artfrändes fotspår. Det ända jag kunde göra va att sitta ner i sadeln och inte trilla av då den för varje kraftigt vingslag steg i luften.

Violet City hade försvunnit bakom oss. Framför oss såg vi små hus som myror och stigar och vägar slingrade sig fram mellan oss.

Den ända nytta jag kunde dra över att va uppe i luften var att jag kunde ta mig fortare fram, min bärbara dator var på då jag flög.

Kolla under oss Caterpie, där nere är Azalea Town!

Under oss sträckte sig en liten stad som nästan påminde om Malmö i mina ögon. Stor, men inte tillräckligt stor om man jämförde med Violet City.

En stor byggnad som påminde om ett Pokemoncentret kunde jag se men efter det var alla byggnader nästan lika, små men många och tätt intill varandra. En byggnad såg större ut än alla andra, men vad det var kunde jag inte sätta ord på.

     Jag hann inte se mer innan vår färd fortsatte vidare och Pidgeot förde oss längre bort från den stad där ett pokemonrace skulle äga rum om en månad.

Efter staden sträckte sig milslånga grässlätter och träd fram. Den ända som verkade veta åt vilken riktning vi skulle flyga åt, var Flamman. Hennes blick var förlorad i fjärran och hon verkade mer lyssna efter nått än se och orientera sig.

Vi var inte ensamma uppe i luften, då och då såg man några Pidgey sväva fram eller några enstaka Spearow (jag undvek dem bäst som jag kunde). Även på marken kunde man ibland se flockar av pokemon springa fram för att sedan åter igen försvinna i den täta vegetationen.

Men ingen av oss gjorde något innan en skugga kom över oss. Flamman var den första som reagerade och fick se en stor fågelpokemon glidflyga flyga över oss.

Genast bytte Flamman position och tvingade upp sin Pidgeot att komma i jämnhöjd med den andra fågelpokemonen. Det verkade som en luftstrid skulle börja.

"Fire, jag väljer dig!" hörde jag Flamman skrika en bit ovanför mig och en eldslåga pilade fram genom luften.

Den första attacken misslyckades från Flammans håll. Pidgeot ändrade ställning och gjorde även den redo sig för strid.

Fearow insåg att två pokemon skulle va för tuff för den så den gjorde en rätträt och försökte fly.

"Ember!" hörde jag Flamman skrika än en gång.

En eldslåga så kraftig att den riktades mot Fearows blottade rygg mellan vingpennorna fick den att tappa medvetandet då den for i brand. Den försökte inte ens släcka elden, eldenattacken hade varit så kraftig att den nästan sotat ner hela Fearow. Istället svimmade den och föll huvudstupat till marken.

En pokeboll ven genom luften och lyckades fånga Fearow innan den hann nå marken och en Pidgeot med sin ryttare dök för att hämta den.

Triumferande skrattade Flamman då hon höll den tennisbolls stora pokebollen i sin hand och såg på mig.

Hon hade inte behövt säga något, hon bara log för sig själv då hon kärleksfullt smekte pokebollen i sin hand och gav sin pokemon beröm för sin vinst.

Cyndaquil såg ut att sprängas av stolthet då den såg att hans tränare hade än en gång fångat en till vän i laget.

     Efter den striden fortsatte vår färd. I flera timmar kändes det som om vi svävade uppe i skyn och såg bara gräsfält sträcka sig fram, mil efter mil och ibland små skogar av både gran, ek och bok.

Det märktes inte först men de många träd verkade mer smälta samman ju längre jag så bort i fjärran, till sist såg jag en stor skog torna upp sig långt, långt bort.

"Ilex Forest!" skrek Flamman och pekade där jag såg skogen.

"Ja jag ser, vad är det för speciellt med den skogen egentligen?" frågade jag och min Pidgeot flög närmare Flammans (inte för att den verkade ta någon notis om att jag ville prata med Flamman utan att den ville prata med sin Pidgeot vän).

"Det är den största skogen av dem alla där man kan fånga pokemon. Det sägs till och med att en av de mest sällsynta och legendariska pokemonen bor där."

En djup rynka sågs på hennes ansikte och hon verkade fundersam.

"Vilken pokemon?"

"Celebi"

"Som är?"

"Ser ut som en älva, sötjag har sätt bilder på den. Det sägs att den är grön och har hand om alla skogar i hela världen och skyddar de pokemon som speciellt bor i dem.

Ilex Forest sägs vara dess hem och det är därför ingen vågar skada skogen.

De som gjort det har alltid råkat ut för olyckor."

Flamman tystnade tvärt och blev tyst. Det blev jag som bröt tystnaden.

"Någon ide om var vi ska sova, jag börjar bli hungrig och har flugit på hela dagen."

"Liten bit till, om vi manar på våra Pidgeot så kanske vi hittar en lägerplats. Ge mig tid så hittar jag nog det ska du se.

Pidgeot börjar också bli trötta."

Med de orden smekte Flamman på sin Pidgeot och smackade då hon drog i tömmarna.

Som en lydig häst började Pidgeot glidflyga på de starka vindarna och förberedde sig för att leta upp ett ställe att landa på. Min Pidgeot följde deras exempel.

Dens starka vingar sträcktes ut och ögon skarpa och uppmärksamma spanade över området efter en glänta eller öppet fält.

Flamman var den som förstod sig på Pidgeot så hon fick uppdraget att göra det och det dröjde inte länge.

"Åh kolla, pokemon!" utbrast hon och pekade på några små varelser som syntes under oss i Ilex forest, där granar och andra träd var så täta att inget solljus kunde koma igenom.

"Här landar vi!"

Även Pidgeot såg nöjda ut över valet och började cirkla runt och sänkte sig sakta för att landa.

Flamman beordrade något till sin så att den snabbt började flaxa och skapade stora vindar under sig så att den kunde va stilla i luften då den stegvis nådde marken.

Jag visste inte vilken attack det var så jag kunde inget göra.

Min Pidgeot flög som ett skott ner till marken, med vingar tätt intill kroppen och spänd som en pil som om den ville störtlanda.

I sista sekunden fällde den ut vingarna när den nådde marken och starka fötter med klor som klöv allt i sin väg borrade sig ner i marken.

Stöten var så kraftig att inte ens sadeln hjälpte att jag skulle hålla mig kvar. Jag föll huvudstupat i mossan på marken och kände hur det fick kroppen att skrika av smärta.

"Gick det bra Caterpie?"

Flamman skyndade sig att hoppa av sin Pidgeot och gick fram till mig.

Det gjorde ont i hela kroppen då jag rörde på mig. En dags flygande på en Pidgeot kändes som om man hade varit i en frys för en stund och i en öken i en annan. Att solen ibland brände en i nacken eller att ibland flög in i starka vindar för att få en att huttra räckte mer än väl för att jag skulle bli på dåligt humör.

Jag slöt ögonen för att vila lite. Jag orkade inte resa mig, jag ville bara vila.

Sömnen var bra när man minst anade det, den kunde få smärta att försvinna och få alla bekymmer att blekna för ögonblicken. Minnena om Lillen brände fortfarande i mig.

"Jag vill vila lite, går det bra?" mumlade jag.

Jag var säker på att hon nickade då jag kände att hon tog av sig jackan och la den på mig.

"Vila du så gör jag brasan i ordning."

Jag hörde ett svagt prassel och ljud av grenar som bröst och klickandet av pokebollar.

"Fire. Gör en Ember!" sa Flamman mjukt och ljus föll över mig då Cyndaquil blåste lågor över det ris Flamman hade samlat ihop för att göra upp en brasa.

Flamman packade fram sin proviant och skrammel hördes. Alla ljud kunde jag känna.

Det var en egenskap hos mig, hur trött jag än var kunde jag ofta märka om något var i görningen.

Skrammel, viskade ja även ljus kunde jag märka för jag var alltid uppmärksam på allt.

När en doft av kokt korv nådde min näsa kunde jag inte vila längre utan såg upp.

Flamman satt ihopkrupen och lagade mat. En liten kittel satt och kokade över en öppen eld och Flamman satt och rörde runt lite.

Hennes pokemon, en Cyndaquil och en Furrit satt bredvid henne och såg på medan maten lagades.

En bit bort stod de två Pidgeot och betade och krafsade efter mask i jorden, deras skrik hördes en bra bit bort.

"Maten är klar, vill du ha lite?" frågade Flamman då hon petade upp en korv.

"Vi har ingen ketchup och senap men bröd, så vad säger du, vill du ha en varm korv eller de där mackorna vi sparade från Pokemoncentret?"

"Korv"

"Okej"

Flamman sträckte fram en korv med bröd till mig medan hon såg in i skogen.

"Hör du, den här skogen är levande!"

Medan vi satt och åt hörde jag allt ljud från varje buske och träd.

"Ilex Forest lever, här kan man hitta de mesta gräspokemon, fågelpokemon, giftpokemon, insektespokemon och mycket mer. Det blir det här stället som vi kommer träna våra pokemon på ett bra tag." sa Flamman och såg in i elden.

"Här kommer vi att hitta de pokemon vi lär behöva i pokemonracet." Hennes blick såg ut att va förlorad i elden.

"Vilken pokemon kommer du att rida på Flamman?" frågade jag för att ha något att tala om medan mina stela ben och nacke sakta men säker höll på att få blodet tillbaka.

"Antingen en Nidoqueen om jag lyckas hitta någon sådan i den här skogen, men då blir det nog Nidoran och sen tränar jag upp den. Jag har en Moon Stone så jag kan utveckla den så snart den blir en Nidoran.

Annars så kan jag alltid träna upp Cyndaquil, Korre eller kanske, kanske Fearow."

Först då hon nämnde Fearow mindes jag att hon fångat en för flera timmar sedan och skulle just fråga då en knastrande hördes i buskarna.

Pidgeot började tjuta då de hörde ljudet och Flamman flög upp med sina pokemon hack i häl och med en pokeboll redo i handen.

     Det hördes ljud av ett fräsande och sedan av ett morrande.

En blå liten dinosaurie liknande pokemon dök upp och försökte spetsa en insekt jag väl kände till, en Spinark!

"Åh, de där två ska jag få tag i!" utbrast Flamman då hon kastade den pokeboll hon höll i på Spinark.

Jag hann inte reagera lika snabbt som Flamman gjorde.

Flamman hade lovat mig att jag skulle få fånga en pokemon hon hitta eftersom jag låtit henne fånga Korre när det egentligen borde vara min pokemon.

Spinark gjorde inget motstånd utan fångades på direkten.

Flamman rotade fram ännu en pokeboll och skulle öppnade munnen för att säga en attack men han inte längre då jag också reste man fram för att ta fram en pokemon.

"Hörru, jag vill ha den här pokemonen, det är en Nidoran hona, den jag ville ha!" sa Flamman och såg överraskat på mig.

"Jag såg den först!"

"Ja men Korre såg jag först och lät dig fånga den, minns du ditt löfte?"

Flamman såg först arg på mig och plötsligt gick det upp för henne.

"Men den här pokemonen måste jag bara ha, jag blir skyldig dig en tjänst eller vänta, vi gör så här! Vi slåss med alla våra pokemon och den som först lyckas få den att svimma får den.

Är vi överens?"

"Okej"

"Korre, Fire, attckare NU!" skrek Flamman.

Närvarande hade jag tre pokemon i mitt lag, Natt min Umbreon, Skuttan min Hoppip och en galen pokemon som jag knappt vågade använda, en Sneasel.

Jag vågade inte använda Sneasel eftersom den tidigare hade försökt skada mig och även Flamman (det var därför jag fått den av henne eftersom hon inte vågade ha den).

Istället valde jag att slåss med Hoppip och Umbreon.

Jag rotade fram de två pokebollar som var mina pokemons. Natts pokeboll hade en svart stjärna på sig medan Skuttan hade ett löv, varje symbol visade vilken sort pokemon bestod av.

Jag kastade pokebollarna i marken.

Skuttans pokeboll öppnades men inget kom fram, den var tom!

Natts pokeboll öppnades men det som kom fram var ingen Umbreon utan en stor orangegul pokemon som såg slitet ut.

En stor åsksvans svajade glatt då den såg Nidoran stå framför den.

Jag vågade inte ens röra mig. En skräck hade gripit tag i mig och jag blev som fastvuxen medan jag stirrade på pokemonen.

Även Flamman blev tyst. De ända som inte verkade överraskade var Fire och Korre som fräste till då de såg på pokemonen och en skrämd Nidoran.

Korre och Fire gjorde sig redo för strid. De hade upptäckt en främling bland sina lagkamrater, en inkräktare.

De hade bara en tanke i huvudet, driva bort Raichun!

Fire sprang medan lågorna på ryggen växte. Han tog ett hopp och sprutade eldslågor i stora kaskader.

Korre gav ifrån sig ett strids rop och gjorde sig redo att attackera med sin vighet. Raichun betraktade de båda upphetsade pokemonen en sista sekund innan hon drog på munnen och gjorde sig redo för strid.

"Enkelt! sa hon då hon visste att Natts tränare och den andra med rött hår betraktade henne nu.

Minsta lilla rörelse...

Om hon vann skulle hon vinna Natts tränares förtroende och följa med på äventyret, om inte var hon tvungen att följa efter dem, spionera.

Hon tog ett skutt, undvek eldarna som flög mot henne med en hårsmån, och attackerade!

Med svansen piskade hon den lilla Cyndaquil som om det hade varit det enklaste i världen. Cyndaquil skrek ut sin smärta när den flög iväg.

Nu var det Furrits tur...

Korre gjorde ett klumpigt försökt att slå till den snabba Raichun med hela sin kropp, men hon undvek den bara med ännu en av sina kvicka hopp.

Korre slog sig i marken. Raichu såg sin chans nu, hon hade en sekund på sig att knocka ut den stora Furret som skulle hämta sig strax och samtidigt slå ut Cyndaquil som fortfarande var i medvetande.

Hon samlade sina krafter. Hon kände sina elektriska krafter byggas upp i kroppen och det sköt ut små stötar från hennes kinder. Hon var redo!

"Raiiiii-chuuuu!" skrek hon ut då stora elektriska blixtar sköt ut ur hennes kropp. Blixtarna sökte sig direkt till marken, i luften, direkt till de två pokemon som låg där..

Korre sken upp när blixtarna träffa den och den skrek, skrek tills den svimma av smärta, Fire var redan så svag att den svimma direkt då elektriska attackerna anföll den.

Båda pokemonen hade slagits ut utan att göra den minsta skråma på Raichun. Raichun såg nöjd ut och vände sig förväntansfullt till tränarna.

Den brunhåriga lilla människan, Natts tränare såg varken glad eller ledsen ut, inga tecken syntes när hon såg på henne, Raichun som hade visat sig så stark...vad det inte de som tränare ville ha, straka pokemon? Hon hade alltid trott det var så.

Hade hon misslyckats med att vinna deras intresse för henne, skulle de inte acceptera henne i gruppen?

Den rödhåriga hade ett annat uttryck i sitt ansikte. Det var hennes pokemon hon besegrat, det visste hon, hon hade själva sätt när de kom ut ur pokebollarna.

Hon visade inget avsky för att hennes pokemon hade blivit besegrade, bara något som såg ut som förundran....hade hon lyckats i alla fall?

Den rödhåriga, större tränaren vände sig mot den andra, mot natts tränare. "Raichun besegra dem...såg du?...Raichun besegrade Korre och Fire som det vore det enklaste i världen. Jag vet inte hur du förlorade Natt eller hur du fick den här Raichun i din pokeboll, men om du inte vill ha den tar jag den!" "....men om du inte vill ha den tar jag den!", de orden ekade fortfarande i den unga Raichuns sinne, hon hade lyckats! Hon vände en sista blick mot de svimmade pokemonen och drog än en gång på munnen.

"Enkel match" mumlade hon..

Hon vände sin uppmärksamhet på Nidoran och fnyste, den hade varit så rädd att den krypit ihop och försökte gömma sig så gott den kunde i marken.

Hon skicka snabbt ut en förlamande blixt innan hon vände sig åt den pokeboll hon varit i. Nidorans kropp slappnade av och sakta föll den ihop på marken.

Raichu hade till den milda grad av erfarenhet att hon lät sin kropp omvandlas till enrgi och flög tillbaka in i bollen.

Det sista hon hann upptäcka vara att någon kasta sin pokeboll o skrek "pokeboll kör".

//Fortsättning följer...