En ny pokemonvän!

Jag och Flamman skyndade oss till Pokemoncentret. Med Natt i min famn sprang vi det fortaste vi kunde ditt eftersom hans sår hade börjat blöda ordentligt nu, blodet klibbade sig fast vid pälsen och det såg allvarligt.
"Jag undrar vad syster Joy kommer att säga?", sa Flamman medan hon sprang efter mig.
"Jag tror inte jag vill veta".
Man behövde inte vara ett geni för att först att hon skulle bli ursinnig på oss för att vi hade mött Falkner, men vi hade faktiskt besegrat honom. Vem vet syster Joy kanske skulle bli förvånad och förlåta oss. Skulle inte tro det!
"Vi är nära Pokemoncentret nu.", sa Flamman.
Jag tittade upp, Pokemoncentret var bara ett stenkast bort och man kunde redan se tränare som sprang ut och in från Pokemoncentret.
Jag tittade på min klocka, den var 9 nu. Snacka om att matchen hade hållt på länge!
När vi kom fram till Pokemoncentret och öppnade dörren så stog ingen annan än syster Joy i dörröppningen, med korsade armar och såg ursinnig ut.
"Sa jag inte att ni inte skulle gå och utmana gymmet!"
Båda jag och Flamman blev som förstenade, det var nästan som hon hade läst våra tankar och viste att vi skulle komma.
"Sa jag inte att pokemon skulle komma till skada, titta på eran Umbereon han måste genast föras till intensiven.
Jag viste inte vad jag skulle säga, det verkade som min tunga hade låst sig och ville inte få fram ett ljud så jag fick inte fram ett ord. Det ända jag kände var att jag skämdes.
"Men syster Joy vi besegra ju Falkner, både jag och Mirjam. Titta här är våra Badge!"
Ur sin ficka drog hon fram sin badge som hon hade fått av Falkner och sträckte fram den till syster Joy så hon skulle få se att vi hade lyckats.
"Vi har lyckats besegra Falkner.", sa Flamman glatt.
Syster Joy var bara tyst och stirrade på den lille badgen i hennes hand, det såg ut som hon ångrade vad hon hade sagt till oss.
"Ge mig era pokemon, dem behöver vårdnad nu!"
"Men, sa du inte att det inte längre fanns några platser för sjuka pokemon här på gymmet?, frågade Flamman överraskat.
Syster Joy undvek att se på någon av oss.
"Jo, men ni har tur, tidigt i morse gav sig två unga pokemontränar av, deras pokemon blev friska idag och fick ge sig iväg".
Sakta räckte jag över Natt till henne, Flamman gav även sin pokeboll med Furret i till syster Joy.
"Ni två får nog stanna här på Pokemoncentret idag, era pokemon kommer att må bra imorron.
Medan ni väntar kan ni säga till och få lite mat, mina Chansy har talat om för mig att ni inte åt någon frukost i morse!"
De orden fick mig komma ihåg att jag inte hade ätit något i morse, nu kände jag att min mage kurade och skrek efter MAT!
"Gå in i Pokemoncentret och fråga någon av mina Chansey efter frukost, dem kommer att först att ni behöver mat"
Med dem orden försvann syster Joy från dörr öppningen och gick till en av salarna.
Kvar var bara jag och Flamman och vi bara tittade på varandra.
"Det är bäst vi går och äter nu", sa jag och gick in i gymmet.
"Jag håller med dig!"
I Pokemoncentret letade vi fram ett bra bord som vi satte oss vid och frågade en Chansey om vi kunde få lite frukost.
"Jag undrar vad Blaine och Mr. Splash kommer att säga om det här", skrattade Flamman medan hon satt och åt en macka med ost.
"Jag vet inte", var det enda svar jag kunde komma på.
"Jag tycker vi borde tacka dem, de var faktiskt de som muntrade upp oss så att vi vågade utmana gymmet. Utan dem skulle vi säkert vara kvar här på Pokmoncentret och undra om vi vågade utmana Falkner eller inte" sa Flamman.
"Jag undrar var de har tagit vägen, tror du att dem har get sig iväg kanske"
"Jag hoppas inte det, jag skulle gärna vilja visa min badge för dem och Furret förstås, gissa om dem kommer att bli överraskade!"
"Vänta ett tag, det kom mig att tänka på en sak", sa Flamman och tog fram sin ryggsäck.
Genast började hon gräva i den och stack ner hela huvudet i den för att försöka hitta det hon sökte.
"Aha, här är den!"
Ur ryggsäcken drog hon fram ett ihop skrynklat litet papper och slätade ut den på bordet.
Jag sneglade lite på pappret och lät min syn få granska en del av innehållet.
Pappret visade inte så mycket, snarare sagt nästan ingenting, bara en fläck som liknade ett konstigt öga!
"Eh, vad är det här för nåt?"
"Det är hemligt", sa Flamman med ett larvigt leende.
"Det råkar finnas en arkeologisk plats en bit bort ifrån staden där man gräver fram gamla pokemon fossil och sånt och det här pappret kanske kommer att avslöja några hemligheter eller två där."
Jag viste inte vad hon snackade om, hur skulle i hela fridens namn ett tomt papper lösa ett hemlighet!
"Jag ska inte avslöja något för dig Caterpie, inte än i alla fall" sa hon och började leta i fickan.
"Jag har glömt att ta ut Fire, han måste också få lite frukost!"
Flamman hade rätt, mina pokemon hade inte fått någon frukost än heller, stackars dem!
Fort tog jag fram pokebollarna i min ficka och släppte ut både Lillen och Pidgey.
"Cat-pee" pep Lillen och tittade sig oroligt omkring.
Man kunde inte undgå att hon snabbt skyndade sig att gömma sig från Pidgey.
"Jag tror din Caterpie är räd för Pidgey", sa Flamman häpet.
"Det verkar så."
Lillen tog skydd bakom Fire (Flammans Cyndaquil) som också hade släppts ut från sin pokeboll. Han vred och vände på sig men kunde inte hitta Sentret någon stans.
"Ledsen Fire, Sentret vårdas på Pokemoncentret, han har blivit lite skadad efter att ha slåts med Falkner gymledaren."
Han tittade med oroliga ögon på Flamman som om det var livshotande skador.
"Sentret kommer att bli frisk senare på dagen Fire, du behöver inte vara orolig."
Med en lättnad i blicken vände sig Fire om och började nosa efter olika dofter spännande i centret.
Lillen satt också och tittade på mig med oroliga ögon, man märkte på direkten att hon saknade sin beskyddare Natt!
"Natt vårdas också på Pokemoncentret, han blev illa riven av en Pidgeot på gymmet", sa jag.
Caterpie sänkte ner blicken och tittade ner i marken, man kunde se att hennes ögon fylldes med tårar.
"Han kommer att klara sig, dessutom så van han ju Falkner, jag har en Badge nu!"
Lillen tittade upp med ett överraskat uttryck i ansiktet. Jag tog ut badgen från fickan och sträckte fram den till Lillen.
Hon granska det lilla föremålet i min hand och gjorde stora ögon på mig som om det var ett mirakel att vi hade lyckats.
"Är du hungrig?"
Lillen nickade och tittade bort mot Pidgey. Hon höll ett öga på honom så att hon inte skulle bli hans frukost.
Pidgey stod en bit ifrån oss och tittade på medan vi pratade, han verkade känna sig lite utan för.
Jag reste mig upp och sträckte ut armen så att Pidgey skulle kunna flyga ner på den.
Pidgey såg genast min signal och att jag väntade på honom, genast flög han upp på min axel, istället för armen.
På bordet stod det ett flingerpacket med lite kornflakes i som jag sträckte till Pidgey, han orpa åt sig flingorna på direkten och tittade på mig.
Det verkade som Pidgey ville ha mer flingor men det var inte direkt någon frukost åt en fågel!
Det var lika bra att jag gick och fråga någon Chansey om jag kunde få lite mat åt mina pokemon.
"Flamman jag går och hämtar lite mat åt mina pokemon, jag kommer snart tillbaka."
Flamman tittade upp. "Kan du också hämta lite mat åt Fire så är du snäll, jag tror inte han gillar mackor så mycket", sa hon efter mig.
Jag hade bara tagit några steg innan en Chansey sprang in i mig, den tappade en bricka som den bar på och flera olika packet och lådor trillade ner på golvet.
"Chan-syyyyy" sa den irriterat och tittade på mig. Den verkade inte så glad över att jag hade stått i dess väg.
"Em, ursäkta men kan jag få lite pokemonfoder till en Caterpie, en Pidgey och Cyndaquil?"
Chansey nickade och försvann på ett ögonblick genom ett av Pokemoncentrets korridorer och kom tillbaka samma sekund med en bricka fylld med olika läckerheter till våra pokemon.
Hon sträckte fram brickan till mig och plockade upp alla sakerna på golvet innan hon sprang bort till en annan korridor.
Häpen över hur stressad Chanseyn var gick jag tillbaka till bordet.
"Varför tog det en sån tid?"
"Jag krokade med en Chansey", sa jag.
"Vad då en Chansey! Du menar inte att det springer Chanseyn i korridorerna här på centret eller?" frågade Flamman förvånat.
"Jo, ta en sväng på centret så kommer även du kroka med en Chansey, du vet att läget är kritiskt på Pokemoncentret nu!"
"Vissa Chansey borde kanske ha en varnings skylt på sig. "
"VARNING SE UPP SÅ ATT JAG INTE KROKAR MED DIG!" kunde det stå på skyltarna.
"Eller så borde centret skaffa sig trafikljus så att det blev ordning och redan i korridorerna.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt tanke, aldrig att syster Joy skulle tillåta att sina Chansey bar varnings skyltar!
Lillen, Fire och Pidgey åt glupskt upp sina portioner som dem hade fått av Chansey.
(Lillen fick en skål med sallad och grönsaker, Pidgey fick lite fågelfrön och Fire fick torrfoder.)
"Cat-pii" pep Lillen glatt när den hade ätit upp sin sallad. Den såg väldigt nöjd ut.
Lillen hade till och med glömt bort Pidgey för en stund, hon hade inte ens bryt sig om att gömma sig när Pidgey knaprade i sig sina fågelfrön.
Nu när hon var färdig såg det mer ut som hon ville ge sig iväg på egna äventyr, fast så långt skulle inte hon få gå.
Fire var också klar med sin portion och började gå omkring på egen hand och undersöka centret, Pidgey var den enda som var kvar ch tittade längtans fullt ut mot fönstret.
"Åh, det är tråkigt här inomhus, vad sägs som att gå ut en sväng?", sa Flamman.
"Jag håller med, dessutom så vill jag undersöka staden lite. Såg du templet föresten på vägen, jag skulle vilja ta en närmare titt på den!"
Hon nickade och reste sig upp.
"Lika bra vi ger oss av nu, jag har fått nog av att vara här och så måste Fire få lite motion.
Fire tittade upp på sin tränare och började gå mot utgången.
Både Lillen och Pidgey tittade undrande på mig och väntade på mitt beslut om även vi skulle gå ut.
"Pidgey, Lillen kom vi går ut en liten stund!"
Pidgey blev överlycklig och flög genast upp på min axel, Lillen tittade lite nervöst på mig och tvekade att gå närmare mig, men gick endå efter mig på långt avstånd.
Så fort vi kom ut flög Pidgey direkt bort från min axel och upp mot skyn, man kunde tydligt se att den njöt av vara friheten än i en pokeboll.
Lillen som märkte att Pidgey hade flugit bortifrån min axel skyndade sig att gå närmare mig om nu Pidgey skulle attackera den.
Fire brydde sig inte så mycket om Pidgey, fast han ofta brukade vara rädd för olika pokemon.
Han bara vandrade på vägen och nosade på allt som var nytt för honom.
Pidgey däremot verkad mer intresserad av de pokemon som var omgivna kring honom.
Från skyn flög ibland Pidgey runt omkring oss och låtsades attackera föremål från luften som en slags övning. Till sist gjorde den en perfekt landning framför Fire utan att han märkte det innan han gick rikt inpå Pidgey.

"Hallå, men se dig för" fräste Fire. "Jag går faktiskt här!"
"Men förlåt då, jag ville bara hälsa på dig", sa Pidgey.
"Stör mig inte jag är faktiskt upptagen!"
Den lille fågeln, Pidgey såg missnöjt på den igelkott liknande pokemonen framför sig. Redan första dagen då den insåg att den hade fått en tränare hade den enu inte bekantat sig med några av tränarinnans pokemon. Egentligen verkade det som att det var endå omöjligt att prata med dem häller!
"Av vad då, du går bara luktar på saker. Kallar du det att vara upptagen?" sa Pidgey slugt tillbaka.
"Ja, det kallas för att vara upptagen och föresten så vill jag vara ensam!"
"Jag tror att du inte alls vill vara ensam, du vill det eftersom du inte har någon att vara med eller så är du arg på våran tränare eller på någon annan av oss."
Cyndaquil bara stirrade irriterat på pokemonen som stod framför den och mumlade några ord.
"Jag vill faktiskt bli din vän, är det förbjudet att bli vän med andra pokemon eller?" frågade Pidgey envist.
"Det är tillåtet att vara vän med andra pokemon och jag vill bli din vän men du är ju vän med Natt och Lillen. Jag och min kompis Korre pratar inte med dem" suckade Fire.
"Vi har bråkat och är osams!"
"Menar du min tränares Caterpie och hennes Umbreon?
"Ja" sa Cyndaquil och lät nästan stolt över det. Han verkade nästan vara stolt över att vara osams med de två andra pokemonen i det andra laget.
"Kolla, jag är inte vän med någon av dem.
För det första vägrar den där Caterpien prata med mig eftersom den är för rädd för mig och för det andra så tror jag faktiskt att den där Umbreon försökte äta upp mig så glöm det att jag är vän med honom!"
"Okej då, jag vill bli din vän", sa Fire lättad och en drog en djup suck.
"Mitt smeknamn är Eldkott som min tränare gav mig till mig, men mitt riktiga smeknamn är Fire som du kanske redan har hört.
Min tränare kallar sig för "Flamman" men jag vet att hon har ett annat namn. De andra pokemonen har berättat det för mig, men vad vet jag inte för att aldrig har jag hört henne säga sitt riktiga namn!"
"Okej, som du redan vet så har inte min tränare gett mig något namn men det har jag faktiskt. Min mamma döpte mig faktiskt till "Tornado" när jag föddes (eller snarare sagt kläcktes om man skulle vara på den säkra sidan, jag kom faktiskt från ett ägg) men det är ingen som kallar mig för det utan för Pidgey." (Han rådande lite).
"Pidgey, är det okej om jag kallar dig för Tornado som din mamma?", frågade Fire lite blygt.
"Ja det är okej men jag har en fråga till dig?" sa Pidgey med en allvarlig ton i rösen
"Vad då för nåt?"
"Varför är du och din kompis osams med Caterpie och Umbreon egentligen?"
"Nja, det är så här att innan Umbreon utvecklades så var den en Eevee. En dag så rymde den från din tränare och var borta en hel dag, kan du tänka dig det!
Vi pokemon letade efter honom och du skulle ha sätt hur mycket din tränare grät efter honom.
Nästa dag kom han tillbaka och var utvecklad till en Umbreon, vilket gjorde mig och min kompis Korre arga eftersom han var på en liten utflykt medan vi andra pokemon och tränare var oroliga!"
"Frågade inte ni pokemon var han hade varit då", sa Pidgey häpet.
"JO! Han kom med någon slags rövarhistoria om att han hade blivit kallas av en "Zapdos" för att bli en väcktare eller nåt av några legendariska stenar, tror jag."
"Va! Är du säker på att det var legendariska stenar? utbrast plötsligt Pidgey häpet. Det slog ut vingarna i luften och såg allvarligare ut än någonsin.
"Ja, Varför?"
"Stenarna finns, min mamma brukade berätta sagor och legender för mig om dem forntida titanerna som brukade vakta 4 legendariska stenar"
"Hur kan hon veta det?", sa Fire lite misstänksamt.
"Jo, som du förstår så är vår art av fåglar, flyttfåglar. Vi flyger till olika ställen hela tiden!
Du kanske inte vet om detta men en Pidgeot kan leva längre än en människa och hinner se mycket i sitt liv. De har i alla fall min mamma gjort som är en klok gammal Pidgeot.
Hon såg faktisk en gång en av dem legendariska (vilken är jag inte säker på) och den pokemonen berättade faktiskt en legend för henne om dem legendariska pokemonen" sa Pidgey stolt.
"Så du menar att han talade sanning?" sa Cyndaquil häpet.
"Japp, pokemon kan aldrig ljuga om en sån sak eftersom det är så få som vet om stenarna, jag kanske är en på miljonen som vet de. Huvudsakligen tror jag kanske du är skyldig den där Caterpien och Umbreon en ursäkt!
Cyndaquil såg sig ängsligt omkring och fäst blicken på Caterpie som stod en bit bort. "Okej, jag ska be om förlåtelse men det gör jag endast om du är 100 % säker" sa den oroligt.
"Jag lovar att jag talar sanning och föresten så ska vänner lita på varandra!"
"Okej, jag går bort till Caterpie för att be om ursäkt", suckade Fire.
Fire tog ett djupt andetag och började försiktigt gå mot Caterpie som stod en bit bort nära sin tränare.
"Lillen, jag vill prata med dig!", sa Fire försiktigt då han närmade sig henne.
"Vad då för nåt?" fräste Lillen argt.
"Eh, jag ville bara säga en sak till dig!"
"Vad då för nåt, vill du prata mer skit om Natt nu när han är borta eller?" sa hon och tog några steg framåt.
"Nej, jag vill säga förlåt till dig och Natt för att jag tvivlade på dig och bråkade med er." Den lilla Caterpie såg först förbryllat ut över svaret den fick men sedan gick den direkt till attack.
Varför säger du detta till mig nu, vad fick dig att ändra din inställning. Jag trodde du sa att det var den bästa historien du någonsin hade hört, eller var det inte så!" snäste den lilla pokemonen tillbaka.
"Jo, men Pidgey fick mig på andra tankar, han råkar också veta en del om dem där legendariska stenarna eller nåt."
Lillen tittade häpet upp. "Vet han något om stenaren?"
"Ja, han mamma har berättat sagor för honom om det, men själv vet jag inte så mycket.
Varför frågar du honom inte, jag lovar han kommer inte att käcka upp dig.
Han är jätte sjyst, ju!
"Nja, okej jag vill prata med honom då", sa Lillen lite nervöst.
"Om du vill kan jag kalla på honom, du verkar ha fågel skräck!" sa Fire och gick bort till Pidgey.
"Du skulle också ha fågelsträck om du var så liten som jag är!", mumlade Lillen. Hon hade en skräckslagen blick då hon såg de kraftiga och klorna som Pidgey hade. En Caterpies viktigaste instinkt var att hålla sig undan fåglar och en Pidgey var en av dem!
Att vara liten är inte så enkelt som det ser ut att vara, man får passa sig så att ingen äter upp en speciellt en Pidgey. Jag hoppas att Pidgey är lika schyst som Fire påstår att han är tänkte Lillen för sig själv.
"Här är Pidgey", sa Fire och gick tillsammans med den lilla fågeln.
"Eh, hej på er grabbar" sa Lillen lite nervöst.
"Är det du som heter Lillen?" frågade Pidgey.
Caterpie kämpade för att inte drabbas av panik. Ja sa hon med en klen röst.
"Då har vi samma tränare va, är hon snäll?" sa Pidgey snällt tillbaka.
Lillen tittade lite förvånat på honom som om det var en dum fråga.
"Såklart att hon är snäll!
Hon heter Mirjam men kallas för Caterpie, som jag."
"Tack Lillen! Jag hoppas vi kan bli vänner eftersom vi har samma tränare och jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker göra dig illa.
Lillen vände bort blicken från Pidgey, undvek att se honom i ögonen utan tittade bara rakt upp i luften. "Förlåt att jag har undvikit dig tidigare men det är så här att jag har fågelsträck, det är min överlevnads instinkt som säger att jag bör passa mig för såna som dig"
"Det är lugnt Lillen, jag själv är rädd för några pokemon. Ta din skydds ängen Umbreon som ett exempel, jag tror inte att jag kommer att våga vara nära honom på ett tag!"
"Den var bra", skrattade Fire. "Alla pokemon har någon slags av fobi, jag hatar stora pokemon fast min rygg med eld skyddar mig ibland", sa Fire glatt.
"Den är min livförsäkring!"
"Vilket vackert väder det är idag!" sa Pidgey undrande och tittade upp mot himlen.
"Jag älskar att flyga när det är så här vackert här ute, man känner sig så fri!"
"Hur är det att flyga egentligen?", frågade Fire lite intresserad.
"Tja det är inte så enkelt att förklara, man liksom föds med den instinkten att kunna flyga redan då man kläcks. När man sedan är tillräckligt gammal lämnar man boet och fäller ut sina vingar, och låter vinden få tag i dem så glidflyger man. Ju mer vind det är i luften desto bättre glidflyger man och ibland om det inte finns så mycket vind eller om man vill fluga lite snabbare så flaxar man bara med vingarna."
"Jag önskar att jag hade vingar!", suckade Fire.
"Jag också" instämde Lillen.
"Äh, var inte svartsjuka, ni själv har andra spännande krafter som inte jag har. Dessutom hur skulle det se ut om ni fick vingar på er, ni skulle se missbildade ut!"
"Okej du har rätt" suckade Fire.
"Jag önskar endå att jag hade vingar" sa Lillen.
"Ta det lugnt, en dag kommer du att utvecklas till en vacker Butterfree och då kommer du få flyga så mycket du vill", skrattade Fire.
"Ja, säkert om hundra år!" sa Lillen nedstämt.
"Vänta, jag har en ide" utbrast Pidgey och ögonen glittrade av spänning.
"Vad då", frågade Lillen och Fire samtidigt.
"Om du vill Lillen så kan jag flyga dig lite, kanske dig med Fire om jag har tur!"
Både Lillen och Fire såg ut som levande frågetecken, "Hur?"
"Det är enkelt jag kan försöka att flyga er lite, jag råkar faktiskt tillhöra den art av pokemon som har extra starka vingattacker!" sa Pidgey stolt och visade upp sina vingar. Se, tror ni inte att jag klarar av sådana pokemon som er att få upp i luften!
"Okej, vad vill du vi ska göra då?" sa Cyndaquil säkert.
"Äh, det är rätt så enkelt, först tar jag Lillen på en sväng och sen du."
"Var snäll och klättra upp på min rygg Lillen så att jag kan flyga dig" beordrade Pidgey.
Med en lätt nickning kröp Lillen fram till Pidgey och klättrade upp på dess rygg.
"Höll i dig hår, för nu ska jag flyga dig en runda runt staden!"
"Okej jag är bered", sa Lillen kort.
"Jag räknar till tre."
"OK!"
"Ett..........två..........tre!!!!!"

Jag och Flamman tvärstannade, våra pokemon var inte längre efter oss utan hade stannat på vägen, vad höll med på med?
Vi kunde inte längre se dem på vägen.
"Var har våra pokemon tagit vägen egentligen?"
"Jag tror att dem har hittat något intressant på vägen eller så tar dem en paus", sa Flamman.
"Alla behöver ta en paus ibland!"
Jag var inte riktigt säker på att dem hade tagit en paus, det kändes mer som om det hade hänt något som hade fångat upp deras uppmärksamhet, något farligt kanske!
"Cynda-qiiiiiii" kunde vi höra någon skrika från långt håll.
"Det är Fire, något måste ha hänt" flämtade Flamman.
Framför oss kunde vi se en liten prick som sprang det fortaste den kunde på vägen, men det var bara den som sprang. Vart hade Pidgey och Lillen tagit vägen?
"Cynda-cyil", skrek Fire igen men denna här gången mycket gällare, man kunde höra det bättre eftersom han var nära oss nu.
Man kunde tydligt se att det var något som hade gjort den upprörd, kanske ville den varna oss!
Flamman började springa till honom.
"Vad är det som har hänt lilla gubben, var är Lillen och Pidgey?"
Fire andades tungt, den tog djupa men snabba andetag och tittade hela tiden mot Flamman.
"Vad är det som har hänt", frågade jag oroligt.
Fire tittade på mig och pekade med sin korta framtass upp mot skyn, ovanför oss kunde jag se en lite prick som svävade i det blå. Kunde det vara Pidgey.
Plötsligt gjorde den lilla pricken en stört dykning mot oss, det blev allt mer tydligare ju närmare den kom oss. Det var Pidgey!
Pidgey cirkulerade kring oss som om han ville visa oss något, och det verkade som han bar på något.
Pidgey flög snabbt omkring oss så vi han inte se honom riktigt, det vi såg var mer som en brun liten skugga som flög här och var i närheten av oss och sedan upp mot skyn igen.
Min blick kunde inte undgå att det var något grönt i den bruna skiftningen när den flög upp mot skyn, solen reflektera dess rygg och man kunde se en gröngul nyans på den.
Kunde det vara Caterpie?
"Pidgey kom genast tillbaka hit!" beordrade jag den.
I samma sekund gjorde den lilla pricken en ny stört dykning och den här gången siktade den in mott oss.
Just när den kom så nära oss så att man kunde se att det var en Pidgey så stannade den mitt i luften och flaxade så att den skulle vara stilla.
Den stirrade på oss och det var då jag märkte att det var ett par ögon till som stirrade på oss, det var Lillens små pigga ögon som tittade upp ovanför Pidgeys huvud.
Lillen flög på Pidgey!
Flamman bara gapade. Fire som var i hennes famn bara vinkade glatt med sina framtassar och skrek: "Cay-diiii"
"Vad håller ni två på med?" frågade Flamman medan hon bara stirrade på paret som flög i luften.
"Pid-pid-gy" skrek Pidgey glatt och och gjorde en snygg landning på marken.
Jag viste att Pidgey hade landat för att jag hade kallat på honom, han väntade order av mig men jag viste inte vad jag skulle säga!
Lillen såg överlycklig av att flyga fritt ute i luften men det konstiga var, hur hade hon kommit över sin skräck för Pidgey?
"Em, jag ville bara kolla att ni två var okej", var det enda jag kunde koma på att säga.
"Cat-iiii" pep Lillen glatt och tittade på mig. Sedan så tittade den på Pidgey och pep något till honom.
"Pid-pidgey" svarade han och genast tog Pidgey sats och flög upp som ett skott mot luften igen.
"Det där var det konstigaste jag någonsin har sätt", sa Flamman förvånat.
Jag kunde bara nicka. "Jag håller med dig!"
"Om du frågar mig Caterpie så tror jag att Lillen har fåt en ny pokemonvän!"
Fortsättning följer.......