Den mystiska pokemonflöjten!

Vi hade nu börjat gå mot templet som låg i staden, jag undrade vad som väntade på oss där.
Kanske så dyrkade man några mystiska pokemon där, kanske viste man någonting om Zapdos?.
Fire halvsprang framför oss medan den försökte hålla samma hastighet som Fire och Lillen.
Solen sken på oss och det verkade som det gjorde oss alla glada, även våra pokemon verkade piggare när dem var ute i det fria (speciellt Fire som skuttade omkring och luktade och undersökte allt som var nytt för honom).
Folket i staden hade nu börjat gå ut från sina hus, överallt kunde man höra sur från alla möjliga håll där folk gick och handlade eller gick ut med sina pokemon (det började bli extra mycket folk nu!)
"Titta där!" utbrast Flamman och pekade åt en ung kille. I famnen bar han en Charmander som han kramade hårt och gav den godis från en godispåse han hade i fickan.
"Om du bara viste hur mycket jag önskar mig en Charmander", utbrast hon med en längtan i blicken.
"Önskar du dig en Charmander!" utbrast jag.
"Ja, enda sen jag var liten har Charmander varit min favorit pokemon, jag blev räddad av en sån när jag var liten."
Förbryllad vände jag blicken till henne. "Vad hände?"
Hon vände förs blicken ifrån mig och tittade bort mot skogen som låg tätt inpå staden.
Det var något speciellt med den, längtan i hennes blick visade att det var något som bekymrade henne eller rörde henne. Igen vände hon blicken mot mig.
Den här gången med ett spänt uttryck i andskitet. Hon tog ett djupt andetag och spände blicken i mig innan hon började berätta:
"Allt detta började när jag var bara 4 år. Jag var ute i skogen med min pappa och plockade blåbär med honom när det var höst. Jag brydde mig inte så mycket om att plocka blåbär (dem smakar ju bara äckligt!) utan gick på min egen väg ute i skogen, min pappa märkte inte att jag stack ifrån honom så att han inte kallade på mig.
Jag gick bara längre in i skogen och glömde bort tid och rum, och jag märkte inte att jag var vilse förrän det började bli mörkt, och jag blev rädd."
Hon gjorde här uppehåll och blinkade bort något från ögat, hon försökte låta det se ut som hon hade fått nått i ögat men man kunde se att hennes ögon glänste av tårar. Hon vände bort blicken från mig innan hon fortsatte igen, men den här gången var hennes röst lite mer mjukare:
"Skogen började bli kolmörk så att jag kröp ihop bakom stammen på en gran för att ta skydd, från granriset byggde jag mig en slags "koja" där jag kröp ihop för att försöka somna.
Naturligt vis var det omöjligt för mig att somna för att mitt hjärta slog hela tiden av skräck och jag spetsade öronen och försökte uppfånga vartenda ord som yttrades i skogen.
I mörkret kunde jag bara höra ljud från olika pokemon, hoande, morrande och kvittrande var något av dem. Jag kunde också se ögon som blixtrade till i mörkret, som reflexer av ljuset som kom från månen (det var fullmåne då).
Det som var mest skrämmande var att ljuset som syntes från mörkret var rött och starkt, det liksom lyste ner på marken som en ficklampa ibland och så hörde man rysliga hoanden som ekade i skogen (jag tror idag att det var en Hoot-hoot).
Jag mins också att det var ett annat slags ljus i skogen som kom till min undsättning, det var en
liten ljus låga som brann bland buskarna och träden och denna låga verkade vara mer varm och tog bort det förskräckliga ljuset som lystes upp bland de andra pokemon.
Jag mins inte hur jag upptäckte var det var för en slags lite filur innan den kom så pass nära mig att jag kunde höra den nunna en melodi och sa hela tiden "char-chaaarii".
När jag tittade fram genom granriset märkte jag att det var en lite Charmander som traskade kring i skogen och sjöng för sig själva. Det var något speciellt med den, den hade en annan hudfärg än en vanlig Charmender, den var lite mer ljus orange än vanligt och så hade den ett vitt märke under hackan som nästan såg ut som ett halsband på den.
Jag försökte locka till mig den genom att kalla på den och tog fram en kaka från fickan och la den på marken. Först blev den lilla Charmandern chockad och stod stel som en pinne och bara tittade på mig men efter en stund började den försiktigt närma sig mig.
Den tog nätta och jämna små steg mot mig och ju närmre den kom desto tystare blev jag.
Till sist var den så nära mig att jag kunde röra vid den men det vågade jag inte göra eftersom jag var rädd att den skulle ge sig iväg, istället stod jag stilla och stirrade på den lilla varelsen.
Charmander norpade åt sig den lilla kakan och svalde den på ett nafs och tittade på mig med en blick som tydligen menade att den ville ha fler kakor. Lyckligt vis hade jag det och sträckte ut dem få sista kakorna till Charmandern. Jag kunde se på det sättet som den betedde sig på att det var en hona, det var en tjej Charmander!
"Char-Charmander" pep den glatt och började knapra på dem få kakbiterna.
Medan den åt passade jag på att sträcka ut min hand för att röra vid dess skin, underligt nog var kroppen inte så varm som jag trodde, utan hade vanlig kropps temperatur som oss. Charmender var inte ett dugg varm (det var bara svansen med dess eld som var mycket varmare).
Charmandern märkte först inte att jag rörde vid den när den åt men när den var klar hoppade den till och tittade än en gång med en konstig blick på mig.
Jag var säker på att den skulle ge sig iväg nu när jag inte hade några fler kakor, men istället började den gå mot mig med öppna famnar.
Jag öppnade min famn och kramade om den lilla pokemonen, tillsammans värmde vi oss men det var speciellt Charmendern som värmde mig och av dess lilla värme somnade jag i skogen.
Nästa dag väcktes jag av att det var ett par starka armar som lyfte upp mig ur granriset som jag hade sovit på. Det var min pappas armar som lyfte upp mig. När jag upptäckte detta märkte jag att den lilla Charmandern var borta, den hade gett sig av under natten."
För första gången kunde man se att hon log igen, det var klar att hon älskade Charmnder om hon hade upplevt något så ovanligt när hon var liten.
"Hon räddade mig genom att hon skyddade mig hela natten då jag sov och jag är säker på att hon även letade reda på min far innan jag försvann. Nu kanske du förstår varför jag älskar Charmander och kommer för alltid att göra det, vad som än händer!"
Jag bara nickade till. "Jag förstår vad du menar Flamman, jag förstår vad du menar precis!"
Istället för att parata mer började vi fortsätta att gå.


Den vägen som vi hade tagit var rätt så bred så att det var ansträngande att ta sig farm genom folkmassan.
Flamman knuffade sig fram genom folkmassan och stötte till en gammal skäggig gubbe.
"Ur vägen det är folk som försöker ta sig fram här!" brummade han ur sig och lunkade fram.
Fire hade det också svårt att ta sig fram eftersom han hela tiden såg sig för så att ingen trampade på honom, men en då var han modig och gick tätast fram.
Elden på hans rygg brann extra mycket för att försäkra sig om att ingen skulle trampa på honom.
"Åh, nu räcker det motion för idag Fire, någon kan ju trampa på dig!" sa Flamman och lyfte upp honom i famnen.
"Hur kan du egentligen gå bland folk som kan trampa på dig?", frågade hon med en vänlig ton och smekte honom längst ryggen.
Det var otroligt hur mycket folk det hade kommit ut på en sån kort tid, det hade kanske bara gått en halvtimme sen vi lämnade Pokemoncentret och en då var det redan trängsel kring gatorna.
Jag hade inte märkt det fören nu då både jag och Flamman kämpade för att komma fram, kanske så var det något spännande på gång i staden som vi hade missat att höra tidigare i morse.
Framför oss kunde man höra ett surr av glada röster och musik på avstånd.
Man kunde inte höra det tydligt men man kunde en då höra att det var någon eller något som spelade musik.
Flamman märkte också det och sträckte ut sig för att se bättre, Fire märkte också ljudet och spetsade öronen för att uppfånga minsta ton av musiken.
"Vad är det som händer egentligen?" frågade hon mig med en undran i rösten.
Jag bara rykte på axeln, "önskade att jag viste det!"
Ovanför oss flög fortvarande Lillen och Pidgey i skyn, jag undrade vad dem kunde se ovanför oss.
"Vänta, jag har en ide" utbrast Flamman. "Pidgey kom hit!" Skrek hon och vinkade åt Pidgey att komma ner till henne.
Pidgey märkte genast att Flamman kallade på honom och flög ner till henne och landade vid hennes sida på axeln (vilket överraskade mig eftersom den lydde en främlings årder istället för mina).
"Kan du kolla om det är någon fest på gång?", sa hon med ett vädjande i rösten. "Snälla!"
Pidgey såg ängsligt på henne och vände sin blick mot mig. Det verkade tydligen som han inte direkt lydde hennes årder om det inte var okej av mig.
"Pidgey, ta en sväng bland folkmassan och ta reda på vad som är på gång här", sa jag.
"Pid-pidgeyy" skrek den till mig och flög upp mott skyn igen,
Men innan den flög sin väg gjorde den en snabb landning på min axel så att Lillen kunde klättra ner från den till mig innan han flög iväg blad hustaken.
"Jag hoppas att vi snart får svar på våra frågor" sa Flamman medan hon såg Pidgey flyga iväg.
Medan Pidgey flög iväg fortsatte jag och Flamman att tränga fram oss bland folkmassan, vi ville gå lite närmare templet eftersom det verkade som folket samlades där (vi hade också planerat tidigare i morse att gå ditt en då). Medan vi väntade på Pidgeys ankomst fortsatte vi att ta oss fram (vi gick eftersom den med sin skarpa syn kunde ju få syn på oss ifrån luften).
Det var rätt så varmt nu i staden, solen som nu stod som högst på himlen (klockan var ju nära 12),
vilket gjorde att stämningen här nere kring människorna blev allt tuffare. Det hade nu börjat bli riktigt varmt vilket gjorde att man började svettas och så klibbade kläderna hop sig mot skinnet, många vuxna hade redan försökt macka sig fram till närmaste butik för att köpa något uppfriskande. Vi lyckades hela tiden komma några fotsteg fram mot templet. Musik som vi innan hörde svagt hade också nu förstärkts så att man kunde höra att det var flera som spelade men självaste instrumenten som dem spelade på kunde jag inte registrera för att jag hade aldrig hört denna slags musik förut.
Det dröjde inte länge innan vi hörde Pidgey gälla i skri i luften, den hade sätt oss och var på väg att landa på en av oss!
Jag sträckte ut min arm och gav signal att han kunde landa på den, och det gjorde han också.
"Nå, är det en fest på gång i staden?" frågade Flamman upphetsad.
"Pid-geyy-pid" skrek den snabbt och nickade med det lilla huvudet.
"Okej, så nu vet vi i alla fall att det är fest på gång", sa jag lite lätt så bara Flamman kunde höra mig. "Vilket liv för en liten fest, säkert bara för att det är ett sånt vackert väder!"
Plötsligt kände jag att det var något som drog till i armen, det var Flamman som försökte dra mig iväg från platsen som vi stod på.
"Hej, vad håller du på med!", utbrast jag överraskat.
"Vi måste snabbt till templet, nu!", sa hon snabbt.
"Vad är det som har hänt", undrade jag lite häpen.
"Jag vet vad det är för en slags festival, jag hört talas om festivalerna i Violet City", lyckades hon flåsa ut sig medan hon nästan sprang och knuffades bland folkmassorna, på samma gång.
"Vad är det för en fest då?", undrade jag lite intresserad nu när hon viste det.
För första gången tvärstannade hon och såg mig djupt i ögonen.
"Det är den årliga Bellsprout festivalen som är i mitten av juni, det måste vara den och templet håller festivalen så vi måste ditt", sa hon snabbt innan hon började knuffas igen.
Nu när det gick ljust för mig vad det gällde om började även jag att knuffas och näsan halv springa bland människorna, för att det var långt till templet.
Jag märkte snart att flera människor blev arga på oss för att vi knuffades, men det gjorde många andra också. Ville man se festligheterna vid templet så gällde det verkligen att man kom fram ditt på något sätt för annars var man fångad av en folkmassa. Man skulle inte kunna se ifrån den plats man stod på och höra på den mystiska sången, som man inte ens viste vilka instrument den bestod av.
Vi gjorde vårt bästa för att försöka ta oss fram på bästa sättet, genom att försöka slingra sig bland mellanrummen bland hos folket (men det gick inte alltid så lätt), eller blev tvungna att buffa fram oss och det gick inte så bra eftersom då fick vi skäll av någon annan som blev irriterad på oss.
Flamman höll hårt om Fire medan hon kämpade för att komma fram, Lillen hade också besvär med att vara kvar på min axel axel. För att det kom alltid någon och knuffade till mig så att jag höll på att förlora balansen (och Lillen var nära att trilla av så klart).
Pidgey som fortvarande svävade ovanför våra huvuden hade inte ett enda problem med att ta sig fram, han bara glidflög med vindarna som blåste uppe i skyn så att han fick snål skys.
"Jag önska att jag kunde flyga!", mumlade Flamman lite svartsjukt för sig själv.
Det verkade som en evighet innan vi märkte att man kunde se ett skymt av templet, den var bara helt fantastisk!
Det var den byggnaden i staden som störst och absolut den vackraste av alla. Den hade flera torn och spiror och självaste taket var förgyllt av guld.
Självaste templet var omringat av en tjock mur som man nu kunde se, tydligt förstod man varför den var skyddades av en mur eftersom templets vägar och staturer (mest av Bellsprout) var förgyllt i äkta guld.
Men det var inte bara själva templet som bara var vackert, trädgården som också skyddades bakom tjocka murrar blomstrade av fullaste prakt.
Här fanns blomster arter av alla dess slag, rosor i alla olika färger (vit, gul, röd och även färgen blå),
tulpaner, påskliljor, krasse, nejlikor och många andra blommor man knappt kunde känna igen.
Trädgården var så vacker att man skulle tro att alla regnbågens färger kom härifrån, samtidigt gav även trädgården en ljuvligt behaglig doft som fick en att tänka på sommaren mer än allt annat.
Framför templet stod det ett altare där ett par munkar satt och spelade.
"Det är där musiken kommer ifrån" utbrast Flamman glatt och pekade på en munkarna.
Alla av munkarna var skalliga och bar på sin en vit skrud på vig vilket fick dem att se ut som en klump av vit färg till skillnad från trädgårdens färger.
Varje munk bar ett speciellt instrument som de spelade på vilket lätt så vackert men en då märkligt och mystiskt på något sätt. Självaste takten till musiken var mjuk och fridfull men var en då på några ställen extra svängig vilket fick den att låta som en vals.
Instrumenten var det märkligaste och mystiska av det hela, aldrig hade jag någonsin sätt några sådana instrument som såg så märkliga ut eller fick fram någon av dem märkliga tonerna.
Några av instrumenten påminde mig om flöjtar, trummor, harpor men en då hade munkarna mer fylligare instrument som gav ifrån sig ett speciellt klang, i rytmen som inget annat instrument i världen skulle ostakoma. Dessutom var instrumentet som dem använde mindre, vackrare och mer smidigare än vanliga instrument.
Dem var gjutna i renaste silver som fick dem att glänsa i sol skenet som stjärnorna på himlen om natten och självaste formera av instrumenten var noga uttänkt vilket gav en eller flera speciella toner som lätt mer vackrare och ljuvligare än ett vanligt instrument kunde åstakoma, dessutom fick instrumenten känna som om man ville dansa i hela kroppen.
Det var fortvarande trängsel att komma fram, många människor ville komma fram till platsen för att se munkarna spela vilket var rätt så ansträngande.
Jag och Flamman hade tagit oss tillräckligt långt fram att vi skulle kunna uppfånga några få glimtar av vad som hände här i trädgården vi försökte en då ta oss fram.
Till sist hade vi lyckats komma tillräckligt fram och stod nu bland en av dem första som stirrade på templet i all sin prakt, men dörrarna var fortvarande låsta till den.
Åskådarna som lyssnade noga till musiken gungade sakta till takten och några nynnade den även men endå var det något som fattades. Det fanns bara 6 munkar som spelade i trädgården, om det här skulle vara en festival skull den vara lite mer upplivande än 6 munkar!
Några av åskådarna gjorde inget till musiken utan stirrade bara spänt mot portarna till templet, det var många spända blickar i förhoppning att något spännande skulle komma ut där.
Flamman hade först hela tiden tittat på munkarna som hade spelat men nu var även hennes blick vänt åt portarna, stämningen blev allt spändare och nu var även alla tysta.
Munkarna som innan hade hela tiden spelat oavbrutet och struntat att titta sig omkring upphörde nu med spelandet och tittade upp på folkmassan.
En tjock munk reste sig upp från sin stol som innan hade spelat på ett instrument, som liknade en tumma men var lite mer mindre och smidigare än en vanlig.
Nu började han slå en på den, först sakta och rytmiskt men för varje slag ökade han takten så att till sist lätt det som slagen aldrig tog slut.
Medan han spelade allt fortare svingades portarna utan andledning upp (man såg aldrig vem som öppnade de eller om det ens var någon som rörde sig, dem bara flög upp vilket avslöjade magi) så att man kunde se templets inre vilket bara avslöjade att det var kollmörkt där.
Ur skuggorna var det något som rörde sig, först kunde man inte urskilja vad som rörde sig men när den rörde sig allt närmare ljuset kunde man se att det var en människa som var på väg ut.
När de första sol strålarna nuddade vid människans andsikte utanför templet kunde man se hans andsikte, det tillhörde en gammal mans ansikte som var fylld mer fåror och rynkor.
Han blinkade några gånger innan hans ögon hade vant sig vid solljuset och tittade upp mot folk församlingen. Han andsikte visade att han hade levt i många mer år än man kunde ana och han gick ihop krökt, han haltade lite men det kunde man nästa räkna ut om man såg hur gammal han var.
Hans bar en ljus grön skrud vilket fick honom att smälta in i trädgårdens färger och hans långa vita skägg fick honom att se ut som en vis gammal man. Ingen i publiken yttrade ett ord medan han sakta gick fram till resten av munkarna, mina ögon kunde inte undgå att han bar något vitt i handen.
När han äntligen var framme vid altaret viskade han något till en av munkarna som nickade lite åt honom och började prata med dem andra. Den gamle mannen vände sedan blicken åt åskådarna och log varmt åt dem.
"Hjärtligt välkommna damer och herrar till den årliga Bellsprout festivalen" skrek han glatt ut till publiken och öppnade famnen.
Många av publiken började hurra eller skratta, men det hördes också ett annat ljud från pokemonen som var med sina tränare.
"Och POKEMON så klart!" tillade den gamle mannen glatt och log varmt åt alla.
"Ni har alla samlats här för att bevittna ett av pokemon mysteriernas största hemlighet" fortsatte han medan han sträckte ut den lilla saken som han hade i handen, först nu kunde man se att det var ett vitt tyg stycke. Omsorgsfullt tog han tygstycket med ena handen och med andra började han öppna den lilla påsen av tyg. Ur tyget drog han fram något som såg ut som glas men glänste mer i solen, ljuset som nuddade föremålet brösts ner av "glaset" och det blev i alla regnbågens färger i hans handflata. Han sträckte upp den i luften och fortsatte att tala:
"Skåda alla den heliga pokemonflöjten av renaste diamant!" sa han och sträckte ut den enu längre upp i luften.
Det blev ett surr bland publiken och alla stirrade på den glänsande lilla flöjten som han hade i handen.
"Vad är det som är så speciellt med den då?", utbröt ett ljud från folkmassan som visade sig komma ifrån en kaxig kille med en Spearow på axeln.
Nästan alla blickar siktades åt honom med hat i siktet, andra bara fortsatte att titta på flöjten.
"Vad är det med er alla, vad jag bara ser är ett glas föremål som alla dyrkar, vad är det som är så speciellt med den egentligen", sa han spydigt och såg in i den gamle mannens ansikte.
den gamle mannen såg inte ett dugg upprörd ut för att han hade varit bortskämd mot honom utan sa lugnt:
"Den här flöjten mitt barn, har mer krafter i sig än vad du kan föreställa dig!" och log än en gång och tittade upp mot alla igen.
"Eftersom den unga mannen här vill se en demonstration ska han få det också", sa han lugnt och nickade åt det andra munkarna innan han förde flöjten mot sina läppar.
Först började den gamle mannen att spela men man kunde inte höra något ljud, istället hörde man dem glada och nu även snabba tonerna som kom ifrån dem andra munkarna efter att han hade börjat spela.
Det var först ingen som sa något då den gamle mannen började spela men när inget hände började alla se sig omkring.
"Titta busken rör på sig!" utbrast ett tjut från en liten flicka som pekade på en buske en bit ifrån henne.
Alla siktade sina blickar mot buskin och så plötsligt flög en liten skär sak ut ur busken med två blad på huvudet. Det dröjde inte länge innan alla såg sig omkring och märkte att det prasslade här och var i trädgården.
"Nämen kolla, blommorna rör på sig!" skrattade en man i fullaste skratt och pekade på blomster rabbaterna vid kanten av templet. Genast hoppade en blå liten sak ur blommorna och hoppade farm till mitten av gräsmattan. den var den märkligaste pokemon jag någonsin hade sätt.
På huvudet hade den två blommor på sig vilken fick det att se ut som två spännen, och nedre kroppen var täckt ut av färg granna blad vilket fick den att se ut som om den bar en liten tjol.
På bara några sekunder hade 4 växt pokemon hoppat fram ur sina gömställen, den ena lustigare än den andra och alla dem nästan dansade till musiken som munkarna spelade.

Jag hade aldrig tidigare sätt någon av de pokemonen som satt och dansade på gräsmattan, alla var charmiga på sitt sätt men endå så skilde dem sig från varandra.
Var och av dem rörde sig på sitt sätt och gav ifrån sig sitt speciella lätte, dessutom var de olika pokemonarter fast dem bestod av samma sort, gräs!
Medan dem dansade rytmiskt till musiken passade jag att ta fram datorn för att få lite information om dem, vem vet kanske en dag skulle informationen komma till nytta om jag möte en tränare!
"POKEMON IDENTIFIERADE: BELLOSSOM, GLOOM, HOPPIP, SUNKERN" sa datorn högt och visade bilder på var och en av pokemonen.
Var och av arterna såg intressanta ut för mig men det var nog endå den skära lilla saken som jag först hade sätt (Hoppip) som intresserade mig mest eftersom den såg så gullig ut. Direkt tog jag fram information om var och en av pokemonen, Flamman tittade också nyfiket på datorn för även hon var intresserad om växtpokemonen:

Art: Bellossom
Nr:
Typ: Gräs
Information: Bellossom, tillhör typen gräs pokemon. Bellossom utvecklas endast från en Gloom till den är med hjälp av en Sun-Stone. Denna pokemon tycker om att dansa och sjunga.
Visa påstår att denna pokemon dansar en ritual dans för att kalla till sig solen.
Denna pokemon ger även ifrån sig ett trevligt ljud från bladen då den dansar och bladen möter varandra.

Art: Gloom
Nr: 44
Typ: Gräs
Information: Gloom, tillhör typen gräs pokemon. Gloom utvecklas från en Oddish.
Denna pokemon använder en nektar som sipprar ur dens mun (har en söt smak) som lockar till sig byten som insekter. Denna pokemons kändaste attack är en illa luktande lukt som kan skrämma bort vilken pokemon som hälst.

Art: Hoppip
Nr: 187
Typ: Gräs
Information:
Hoppip, tillhör typen gräs pokemon. Denna pokemons kropp är mycket lätt och håller ständigt i sig med hjälp av fötterna i marken för att inte blåsa bort. Denna pokemon tål endast enkla bris för att kunna hålla sig kvar.

Art: Sunkern
Nr: 191
Typ: Gräs
Information: Sunkern, tillhör typen gräs pokemon. Denna pokemon är känd för att gömma sig bland växter och är svårt att upptäcka. Försiktighet krävs för denna pokemon eftersom dess främsta vapen är bladen på dess huvud som roterar och attackerar ens bytte eller om den känner sig hotad.
Det sägs även att denna pokemon lever endast på det vatten som den samlar på sig från bladen då det regnar.

Medan jag studerade informationen om de olika pokemonen kände jag att det var något som kröp nedanför min rygg.
Förbryllad vände jag huvudet till och märkte att Lillen höll på att krypa nedanför min rygg.
"Va still Fire!" sa Flamman irriterad medan Fire började sprattla i hennes famn.
Till sist förlorade hon fästet och genast rusade den lilla Cyndaquil fram till gräs mattan där dem andra pokemonen. Lillen gjorde samma sak och till min förvåning märkte jag att andra tränare också hade problem att att hålla sina pokemon stilla. Alla pokemonen verkade dra sig till musiken, till den spelade flöjten. Men man kunde inte uppfatta den, det kom aldrig något ljud ifrån den men endå satt den gamla mannen och spelade. Han bröt aldrig koncentrationen utan hade ögonen slutna och spelade hela tiden på flöjten.
Nu hade de spelande munkarna bytt tempo i musiken, nu spelade dem en annan rytm, mer lugnare och ljuvligare. Musiken fick en att känna sig sömnig och nästan yr.
De pokemon som hade lyckat att ta sig fram till gräs mattan där dem fyra andra pokemonen hade dansat satt nu och vajade fridfullt till musiken.
För en stund verkade det som musiken hade gjort att tiden stod stilla. Man kunde inte känna någon vind eller sol. Fast solen hade strålat ner hela tiden och gjort det omöjligt att stå i ljuset (man svettades hela tiden) värkade det som om den ahde lagt av, kvar kände man bara en behaglig värme som strålade ut från marken som man stog på.
Även vinden hade stillats, man kunde inte ens känna en bris men endå så verkade det som att det blåst kring en, fast man inte kände den svala luften.
Även trädgården hade påverkats av musiken, bladen på buskarna och träden, även gräset vajade harmoniskt till takten fast det inte blåste.
Till sist kände jag en sån trötthet sprida sig i min kropp. Mina ögon slöts sakta då jag kände att det var något som ryckte i mig, som om någon hade hällt kallt vatten som hade gjort att jag hade piggnat till, men jag fortvarande var torr!
När jag öppnade mina ögon sakta märkte jag att munkarna hade slutat spela, även den gamle mannen hade upphört med sitt spelande.
Runt omkring en gäspade folk och tittade sig sömnigt omkring, även pokemonen såg trötta ut.
Alla förutom munkarna och dan gamla mannen såg pigga ut!
"Det här var en demonstration av flöjtens krafter" sa mannen lugnt. "Flöjten har en förmåga att locka till sig pokemon, människor kan inte höra den för ljudet är för högt för oss. För att vi skall kunna höra den men den påverkar oss alla", sa han lugnt och log ett varmt leende.
"Nå pojk, tror du fortvarande att flöjten är en bluff?"
Killen som innan hade varit spydig mot honom satt bara och sov på marken. Alla som såg honom började skratta och pekade finger mot honom.
"Haha, där fick han så att han teg", skrattade Flamman glatt så att hon fick tårar i ögonen.
"Nå, ska festivalen fortsätta eller?" sa den gamle mannen och slog ihop händerna och log brett åt alla. Än en gång började alla hurra då han sa det men då var det en av munkarna som reste sig och satte sin hand på den gamle mannens axel och skakade på huvudet, samtidigt viskade han något till honom.
För första gången ändrades den gamle mannens ansikte och blev alvarlig, hans leende dog ut och han spände blicken i den munk som talade till honom. de växlade några ord innan han åter vände sitt ansikte åt folket och mumlade något åt sig själva.
En tystnad hade spridit sig gemen publiken, alla väntade spänt på att festivalen skulle fortsätta.
"Gott folk, jag har till min stora sorg att meddela att festivalen har blivit inställd!"
Med de orden utbröt ett tjut från publiken, flera människor började protestera och skrika.
De flesta människorna viskade till varandra om vad som kunde ha hänt medan några av barnen började grina, alla ville att den fest som skulle vara hela dagen skulle fortsätta.
En herre trängde sig fram mellan mig och Flamman och jag fram till altaret där den gamle mannen stod och resten av munkarna.
"Bullsprout festivalen är Violet Citys största högtid om året, jag och mina medmänniskor kräver att få svar på varför festen har ställts in!", sa den stilliga herrn skarpt och pekade på folkmassan som kastade längtans fulla blickar mot templet, alla ville att festivalen skulle fortsätta.
"Se dig omkring gamle man, här är folk från alla delar av landet som har kommit för att se festivalen. Det är templets plikt att anordna festivalen och säga till att det blir något av den, för annars är det ingen festival längre!"
Den gamle mannen såg sig med sorgsna ögon omkring sig. Överallt möttes han av sorgsna eller besvikna ansikten som bara ville se och höra den musik som ingen annan kunde åstakoma, se pokemon som man kanske aldrig i sitt liv skulle kunna skåda igen.
"Denna festen är tillägnad för alla Bellsprout i hela världen, det är därför den kallas för Bellsprout festivalen. Meningen med den är att man ska ha Bellsprout här i trädgården och hylla deras ära men det kanske är lite svårt om man inte har någon BELSPROUT!", sa den gamle mannen skarpt.
"Alla har ni skådat templets pokemon, Bellossom, Gloom, Hoppip och Sunkern är templets pokemon men vi har även en Bellsprout. När jag spelade på flöjten lockade jag fram dem men tyvärr träde aldrig Bellsprout in, utan den blir det ingen festival!"
Än en gång avbröts tystnaden av mummel av det han hade sagt.
"Varför går det inte att ha festivalen utan en Bellsprout då, varför är Bellsprout så viktig?" skrek en kvinna från långt håll och flera andra röster följde hennes exempel. Flera skrek "berätta det för oss!"
Först tittade munkarna lamslaget på varandra när flera människor utropade sina frågor till templets folk. Alla ville veta varför templet egentligen anordnade festen och varför Bellsprout betydde så mycket för dem.
"Okej jag ska berätta historien om Bellsprout och varför det kommer sig att templet dyrkar denna heliga pokemon", sa den gamle mannen till sist. Han tog några steg framåt, hostade och harklade sig lite innan han började berätta:
"För tusen år sedan kom de första människorna till denna plats som vi nu står på, dem människor som vi kallar för förfäder. På den tiden var det svårt tider så att många människor begav sig av för att hitta nya trakter. En av de trakterna var den här skogen, enligt en legend ska den här skogen ha tillhört pokemon av dem mest sällsyntaste slag. Jag är inte säker men det sägs även visa pokemon som kallade sig väcktare byggde ett tempel av hjärtat av en skog här i närheten. Den skall ha kallats för "Tårarnas hjärta" på grund av att det hände något där som har med människor och pokemon att göra, fast det är en annan historia.
I alla fall så var den skogen för flera hundra år sedan bebodd av dem allra märkligaste och sällsyntaste pokemon i hela världen. När de första människorna kom ditt märkte dem denna skönhet som visades av pokemon att man bestämde sig att bosätta sig där och leva i naturen vid sidan av pokemonen. I början gick allting bra för dessa människor, man samarbetade i naturen, sida vid sida med pokemon och alla var fredliga, det sägs även att man lärde sig tala med pokemon på den tiden. Väldigt få personer kunde tala med pokemon, man såg dem som sina bröder och systrar och det berättas att man lärde sig förstå deras hemligheter.
På den tiden var skogen mest bebodd av växt pokemon eftersom skogen var deras naturliga miljö. De personer som hade fått gåvan att kunna förstå det pokemonska språket lärde känna dessa varelser och fick veta deras hemligheter, Bellsprout var en av dessa varelser som hjälpte folket mest. Som ett ordspråk som vi munkar använder är "det finns inget hem utan oro och lycka" vilket betyder att där man bosätter sig kan man uppleva lika mycket lycka som sorg och det var precis vad som hände dessa människor som bosatte sig här för så många år sedan. På den tiden var inte så många människor som var kunniga i medicin och läkarkonsten så bröt en sjukdom kunde det innebära döden för alla, och det var det som drabbade dessa människor.
Det dröjde inte länge innan en sjukdom avbröts kring dessa människor vilket fick en människa att svettas, kräkas, få hög feber och utslag på kroppen. Denna sjukdom var helt ny för dessa människor så man viste inte vad man skulle göra för att bota den som blev sjuk, och det blev många. Man försökte få bort den genom att be till forna gudar, offra sitt eget blod och även offra sig själva om man så måste. Till sist hade nästan alla smittats då endast en enda återstod, det var en ung flicka, ett barn knappt äldre än 15 som var frisk. Det gällde sekunder innan hennes folk skull utrotas men det var då hon vände sig till pokemonens värld, hon kunde tala och förstå dem, det var hon som gick till en Bellsprout för att fråga om hjälp!
Hennes böner besvarades på ett villkor, att en dag skulle hennes kropp bli till en pokemons och härska och skydda de varelser som en gång hade hjälpt hennes. Hon svor detta och med hjälp av Bellsprouts näcktar botade hon hennes folk,. Detta betydde att de invånare som vet att dem har bott i Violet City i hela sitt liv och vet att även deras förfäder har bott här har flickan att
tacka för sitt liv!
Självaste flickan vet jag faktiskt inte så mycket om, efter att hennes folk blev friskt försvann hon bara, vissa tror att hon flydde till pokemonens värld för att en dag bli deras beskyddare eller gav hon sig av för att hitta den plats hon kände sig hemma på. Folket hade henne att tacka för men när hon försvann hade man också Bellsprout att tacka för. Som tack reste man ett tempel för deras ära, några män och kvinnor började ägna sitt liv åt att samarbeta med pokemon, men aldrig kunde man förstå deras språk igen. Man dyrkade de istället, såg dem som gudar!
För deras ära bestämde man att ha en festival, Bellsprout festivalen som skulle firas åt deras ära.
Eftersom den dag flickan försvann var den 18:e juni höll man festivalen exakt den dagen för Bellsprouts ära, men även flickans firades men eftersom tiden gick och ingen viste vem hon riktigt var glömdes hon bort. Idag vet väldigt få att en flicka för ack så länge sedan räddade denna stad på mer än ett sätt!
Jag är inte säker men enligt historien har denna flöjt (han sträckte ut den mystiska flöjten till publiken igen) tillhört flickan. Enligt berättelsen sägs det att kunde höra havet och solens sång och därför skapade hon en flöjt så att hon kunde "tala" med dessa element, tyvärr vet jag inte hur hon kunde göra flöjten av äkta diamant.
I alla fall kunde hon höra musiken som spelades från flöjten och när hon försvann tog hennes folk vara på flöjten och en som en klenod, ett minne som man var det viktigaste för folket som påminde henne!"
Nu dog rösten ut från den gamle mannen, han hade slutit sina ögon och andades lugnt in luften runt omkring honom. En tystnad hade spridit sig från alla, ingen yttrade ett ord., ingen vågade det enda man kände var en djup respekt för flicka eller Bellsprout, men endå var både två lika viktiga!
Det märkligaste var att såg lika chockade ut, nästan ingen såg vanligt ut i ansiktet efteråt då han hade berättat klart. Alla hade sten ansikten (man kunde räkna bort småglina som verkade ha fattat ingenting), varför hade inte templet innan berättandena berättelse till folket?
Inom mig kände jag en djup respekt för flickan, hundra frågor snurrade i min skalle vem var hon, hur hade hon lärt sig tala med pokemon, blev hon någonsin en pokemon?
samtidigt kände jag även en pirrande känsla in magen, som tusen fjärilar hade plötsligt tagit sig dit och fåt mig känna mig lätt som en fjäder. En ny känsla spred sig genom kroppen, det var en känsla av glädje och mod, men på samma gång även sorg. En ljud hördes i mina öron, en litet ringande ljud som jag innan inta hade hört, som påminde en om munkarnas musik och fick en att känna sig sömnig men endå verkade denna musik klarare. Mer spännande och finare........
Nu öppnade mannen ögonen och tog till orden igen:
"I tusen år har man hållit dena tradition och nu efter tusen år kommer den att ha brutits för första gången på grund av att templet aldrig fått tag på någon Bellsprout!
Det för inte ske, om detta löfte bryts som man svor för så länge sedan har man missbrukat Bellsprouts krafter och då blir man bara en tjuv.
Det är min plikt som anordnar denna festival att föra hit en Bellsprout till festivalen!" sa munken högt och såg sig omkring och såg sig omkring. Sedan vände han sig om till de andra munkarna och sa något till dem (man kunde omöjligt höra det), vilket fick oanade konsekvenser.
Flera av munkerna reste sig hastigt upp och sa något vresigt till den gamla mannen, andra bara skakade på huvudet och mumlade något som nästan lätt som "dårskap, det är helt omöjligt!"
Dispyten mellan männen höll på ett bar tag innan alla reste sig upp och nickade och varandra till svar, dem hade kommit på något. Kanske, kanske kunde de rädda festivalen i alla fall!
"Ärade samling, det finns ett sätt att rädda festivalen. Den människa som först tar hit en Bellsprout till detta tempel innan solen har gått ner kommer att belönas mycket rikligt.
Den som för hit en Bellsprout först kommer att få denna mystiska pokemonflöjti pris!
Ja nu hörde rätt, pokemonflöjten står på spel!" sa han skarpt.
Genast hade tystnaden brutits, vissa pokemontränare hade gett ifrån sig ett hejarop och gjorde sig klara att ge sig iväg. Många var redan på väg bort ifrån templet.
"Spar på krafterna människor", sa den stilliga mannen som innan hade talat.
"Jag har något här som kommer ge mig flöjten!"
Än en gång bröts sorlet av en tystnad, många tränare tittade bittert på honom, hoppet att få tag i den mystiska flöjten höll på att rinna bort från tränarnas hjärtan.
Mannen drog ut en pokeboll från hans skärp och tryckte på knappen som öppnade bollen.
En laserstråle kom ut. På marken kom det ett ljussken som plötsligt blev till en gigantisk, stor växt.
Växten var lika stor som sin tränare, kanske större och såg förskräckligt elak och hungrig ut.
Den såg sig nyfiket omkring i trädgården och verkade njuta av skönheten som trädgården strålade ut sig.
Jag hade aldrig tidigare sätt en Bellsprout så jag viste inte riktigt hur den såg ut, men det verkade lite överdrivet att denna pokemon skulle vara det. Den såg så grym ut och inte ett dugg vacker, jag tog åter igen fram datorn för att få information:

Art: Victreebel
Nr: 44
Typ: Gräs
Information: Victreebel, tillhör typen gräs pokemon. Denna pokemonart lever djupt i de tätaste skogarna där det jagar sona byten. Stor försiktighet krävs till denna pokemon eftersom det är en köttätare.
Den lockar till sig byten genom att sända ut en speciell näckrar som lockar till sig byten. Victreebel
har även en stark magsyra som gör att den kan smälta ens byta under en hel dag, med hull och hår!