Sommarlov!

Äntligen var det dags för sommarlov, jag hade väntat hela veckan på att det skulle bli skolavslutning och jag äntligen skulle få bli pokemontränare och träna pokemon!
Det kändes underbart att äntligen få tillstånd att gå och träna pokemon.
Men det vara inte bara jag som skulle bli pokemontränare nu i sommar, nästan alla eleverna satt spända vid sina skolbänkar och väntade på att klockan skulle ringa ut.
För du skulle vi bege oss till skolans gympasal där Professor Oak skulle finnas och dela ut pokemon och pokemonlicenser till alla (pokedex fick man skaffa själv eftersom det var dyrt att ge bort gratis).
Jag hade hört talas om Professor Oak innan, han var en känd pokemonforskare i Pallet Town där han gav bort pokemon i staden. Nu verka det som han hade fått i uppgift att rasa från stad till stad och ge bort pokemon till de som ville ha.
Var han fick tag i alla pokemon varierade från de som gav bort dem, det kunde vara från ett Pokemoncenter med sjuka och övergivna pokemon till ett Pokehem som gav bort några av sina pokemon som de hade gott om eller så fångade man vilda pokemon helt ut sagt!
Professor Oaks uppgift var att ta reda på om pokemonen var tillräckligt tama för att tränare skulle kunna ha chans att träna dem och att de inte vara farliga (Oak hade också i uppgift att meddela andra kollegor i världen om sina pokemonupptcäkter).
Allt detta viste jag genom att jag hade läst allt om pokemon flera veckor innan där hemma så att jag skulle kunna
ha ett bra försprång från det andra tränarna i skolan.
Jag hade även packat ner allt som skulle behövas under resans gång (2 pokebollar, 1 potion, några kläder åt alla möjliga väder, en kompass, liten sovsäck och 1000kr), flera veckor innan.
"Caterpie, du over väl inte!" sa min lärare, Annelie till mig med en rätt så sträng röst.
"Du kan väl hålla dig vaken de 2 sista minuterna innan ni går hem" sa hon och gick.
Jag begravde mitt andsikte i mina händer då hon gick vidare, jag skämdes ofattbart!
Även min lärare kallade mig för Caterpie, ett namn som tillhörde ett av pokemonvärldens svagaste pokemon, en larvpokemon!
Orsaken till att jag blev retad kanske berodde om mig.
jag var en av de minsta i klassen, var bäst i biologi och fysik och tyckte o att läsa om insekter och reptiler (spindlar var ett av de få djuren jag tyckte om i djurriket).
Men självaste anledningen till att jag blev retad var ett mysterium för mig. Om de ville reta mig för att jag exempel tyckte om spindlar kunde dem lika gärna ha kallat mig för `Spinark´(en spindelliknande pokemon) som passade mycket bättre för än Caterpie!
Eftersom nästan alla i min klass kallade mig för "Caterpie" (inklusive min lärare) fick det väl bli mitt ökennamn!
För en stund sköt jag tankarna ur sidan och log lite för mig själv, det gjorde inget att någon retade mig, inte nu i alla fall eftersom jag endå skulle ge mig iväg och bli pokemonmästare! En dröm som jag hade önskat mig länge.
"RRRIIINNNGGG!!!" klockan på väggen ringde och på bara några sekunder hade nästan varenda elev sprungit bort mot gympasalen där Professor Oak satt och väntade på att dela ut pokemon.
Själva iden med det hela var att man själva inte kunde välja vilken pokemon man skulle få utan det var slumpen som fick avgöra!
Jag gjorde mitt bästa att komma fram i korridoren som lede till gympasalen ledde men det var nästan omöjligt.
Alla klasser hade nästan slutat samtidigt och nu kryllade korridorerna av elever som sprang mot gympasalen, hämta sina sista böcker från skåpen innan man gav tillbaka nycken till vaktmästaren, pratade och skrattade med sina vänner och kanske om elever som passade på att göra en sista autograf på väggarna i skolan innan de gick sin väg.
Till sist när jag kom fram till gympasalen stod det en ENORMT stor kö där av elever som satt och väntade på att få sina pokemon.
Det enda jag kunde göra var att ställa mig i kö och vänta på min tur.
Medan jag väntade tittade jag på de lyckliga eleverna som hade hunnit komma först till Prof. Oak och fått sin pokemon nu.
Flera stycken hade redan fått sina pokemon nu och visade stolt upp dem för varandra och för resten som satt och väntade på att få en pokemon!
"Titta vilken fin Raichu jag har fått" utbrast en kille som visade upp en stor, orangegul musliknande pokemon med en stor åsksvans.
Alla verkade nästan nöjda med sina pokemon. Flera elever (eller tränare som det nu hade blivit) visade stolt upp sina pokemon medan andra såg besvikna ut.
En tjej i mellanstadiet hade råkat få den stolta, mäktiga ormliknande pokemonen Onix som var flera meter lång och såg livsfarlig ut.
Hon hade blivit likblek i andsiktet och sprungit iväg nästan samma sekund som hon sätt sin pokemon.
En annan kille hade fått en Voltorb (en elektrisk kulliknande pokemon) och hade varit jättemallig över den enda tills den exploderade i famnen på honom och han svimmade (han fördes senare till Universitets Sjukhuset MAS i Malmö för medicinal- sjukvård). Medan jag såg på de elever som hade fått sina pokemon, hoppades jag ytterligt på att jag skulle få en Pikachu (en gul, musliknande pokemon som hade elektriska attacker) eftersom den ansågs vara en av de gulligaste och bästa pokemonen som fanns.
Efter en lång stund var det bara jag och tre andra tränare som satt och väntade på att få våra tränarlicenser (det måste man ha för att bli officiell tränare) och en pokemon.
Alla såg spända ut!
"Kan Mirjam, Erik, Malin och Paul vara vänliga och komma fram!" hördes en mörk röst säga bakom ett draperi.
Alla vi gick bort till det ställe rösten hade kommit ifrån och det visade sig tillhöra självaste Professor Oak!
Han såg överlycklig ut när han såg oss och nog såg man alltid att han var en professor.
Han hade en lång vit rock på sig med vita skjorta och byxor, han visade sig även vara rätt så gammal eftersom han hade fått grått hår också!
"Kan var och en av er komma fram och ta varsin pokeboll" sa han och höll fram en lista.
"Mirjam Apostolova, kan du vara vänlig och börja!"
Jag gick fram mot honom med en klump i halsen, han lede fram mig till ett bord där fyra pokebollar fanns.
Alla pokebollarna såg annorlunda ut, var och ett av dem hade en symbol på sig. Det fanns en blixt, en vattendroppe, ett löv och en låga vilket representerade de olika pokemontyperna som fanns kvar att välja på.
Man kunde få elektrisk, vatten, växt-insekt eller eldpokemon!
Jag siktade min blick åt pokebollen med blixtsymbolen på och tog den.
"Ah, så du tänker börja med en elektriskpokemon" sa Professor Oak och tittade intresserat på mig.
"Ja" svarade jag snabbt.
"Var bara försiktig med den pokemon du kommer att få, elektriska pokemon kan vara rätt så besvärliga att kontrollera ibland" sa han lite oroligt och rotade fram något i sin väska.
"Vad ska jag göra då?"
Oak gav mig en snabb blick innan han tog fram ett par gummi handskar. "Ta dem här, de kommer att skydda dina händer från elektriska stötar" sa han och log ett svagt leende mot mig.
"Här har du föresten din licens också!"
Jag tog snabbt i mot den lilla brickan som bevisade att jag var en legitimerad tränare och handskarna innan jag skyndade ut ur gympasalen.
Jag tittade mig inte omkring för att möta några andra elever utan sprang direkt ut på skolgården, mot utkanten där gräset började ta fart och växa.
Det kändes som detta var en av de största ögonblicken i hela mitt liv och då ville jag inte direkt dela det med alla andra.
jag såg mig omkring så att inga elever var i närheten innan jag öppnade handflatan som hade hållit hårt om pokebollen och nu låg den nätt där. Pokebollen var liten, knappt större än en valnöt och vägde nästan inget heller!
På mitten av den fanns det en vit knapp som öppnade bollen och frigjorde pokemonen som var "fångad" i den.
Jag drog ett sista suck innan jag slöt ögonen och lät pekfingret leta reda på knappen och trycka nätt på den.
Pokebollen växte direkt i sin storlek och blev ungefär lika stor som en tennisboll och öppnade sig med ljudet av ett "klick".
Ett litet rött ljussken kom ut och blev till fast form, en pokemon!
Jag kände något nudda mina fötter, det var min pokemon som nuddade vid mig. den verkade vara rätt så liten, kanske, kanske hade jag fått en Pikachu.
Genast öppnade jag ögonen för att se vilken pokemon jag hade fått.
Jag kunde inte tro det, det var nästan omöjligt, detta var ett skämt, ett sjukt skämt, sa jag till mig då jag såg den lilla pokemonen som stod framför mina fötter.
För framför mig stod ingen mer än en liten harmlös Caterpie!
Antingen var detta något skämt som Professor Oak hade gjort för att jäklas med mig eller så hade det blivit ett misstag.
Alla misstankar riktades mest åt ett misstag!
Av alla 251 kända pokemon hade jag fått den pokemon som alla retade mig för, jag var både häpen och besviken.
Mest besviken för tillfället eftersom nu skulle mina klasskamrater reta mig enu mer om Caterpie.
Jag granskade den lilla larvpokemonen som stod där på gräset, jag försökte övertyga mig själv om att en Caterpie inte kunde vara så dålig som start pokemon.
Men det misslyckades!
"Cat-pii" pep den lilla Caterpie och tittade intresserat på mig.
Den såg lika intresserad ut på mig som jag hade varit på den, kanske hade den redan förstått att jag skulle bli dess tränare i framtiden.
Den såg i alla fall ut att gilla mig!
När den tittade på mig som den gjorde kunde jag i alla fall inte låta bli att tycka att den såg söt ut. Den hade glada, pigga, glittriga ögon när den såg intresserat på mig och den hade också en vacker ljusgrön färg på skinnet (ärligt talat hade Caterpie nästan en "päls" på sig om man räknade med de många, många små ljusgröna håren som växte på överkroppen på den).
Ja, den var faktiskt söt erkände jag för mig själv, men den skulle aldrig kunna ersätta en Pikachu!
"Ok, Caterpie det är jag som är din nya tränare! sa jag till den lille pokemonen.
"Mitt namn är Caterpie, nej Mirjam men alla kallar mig för det" fortsatte jag.
"Jag vet inte varför de kallar mig så men jag antar att de vill vara elaka mot mig, men eftersom du är min pokemon så kan du lika gärna få ett namn.
Det blir inte din artnamn, Caterpie, utan något annat så att ingen skulle kunna missförstå oss. vad sägs som......Lillen eftersom du är så liten" sa jag och tittade på Caterpies och undrade hur den skulle reagera.
"Piii" pep den glatt och såg belåtet upp på mig.
För att bekanta mig med Lillen bestämde jag att den skulle på vara med mig då jag gick hem och hämtade mina sista saker inför resan.
Jag böjde mig ner och sträckte ut min hand så att den skulle kunna klättra upp för min arm.
Först såg Lillen lite överraskad ut då jag räckte fram handflatan, men efter en stund närmade den sig handen och försiktigt klättrade upp.
De små sug plopparna som den hade på underkroppen kändes underliga då den nätt och jämt klättrade upp för armen på mig och slutade när den var upp på min axel.
Det kändes underligt att ha Lillen så nära min andsikte, det pirra nästan till i magen då den lutade sitt mot min kind och strök sig mot mig som en katt gör.
Det nästan kliade i andsiktet när jag hade Caterpie på axeln, mitt hår stötte till den vilket fick de flesta håren att falla ner i andsiktet på mig.
Jag tog upp ena handen och klappade Lillen nätt på huvudet, sen gav jag mig iväg.
"Nämen ser man på, Caterpie har fått en daggmask till pokemon" hördes en hög röst säga det till mig.
Det var Erik, en av de störigaste killarna i min klass och en av de personerna som hade varit sista att få en pokemon.
Han grinade elakt åt mig njöt av synen då jag såg förfärad ut. Nu hade han något att reta mig för enu mer!
"Trodde aldrig att du tyckte om så mycket Caterpie, Mirjam kanske borde din mamma ha döpt dig till det istället." sa han retsamt.
"Du är så verst lik dem där små, äckliga gräs ätande krypen, synd bara at du inte är en vegetarian" skrattade han fram.
"De har ju inget liv, ju!"
Jag kämpade för att inte förlora kontrollen, han försökte motivera mig. ilskan kokade i mig och han ville att jag skulle bli arg eller så ville han vara elak en sista gång innan han gav sig iväg på sin egna pokemonresa.
"Du kanske borde önska dig ett växthus fullt av Caterpies"
sa med en retlig ton till mig.
Nu räckte det, han hade fått mig där han vill för nu orkade jag inte längre höra på hans snack.
"HÅLL KÄFTEN!" skrek jag allt jag förmådde till honom.
För ett ögonblick såg han överrumplad ut tills hans mun blev tillett bre leende.
"Jag utmanar dig på en pokemonmatch!" sa han spydigt och tog fram en pokeboll från hans skärp.
"Jag antar din utmaning" sa jag kyligt innan jag tog ner Lillen från min axel.
Även den såg rasande ut på killen, den hade hört att han hade förolämpat den.
Killen kastade med all sin kraft pokebollen i marken som öppnade sig i samma sekund den nuddade vid gräset.
Ljusskenet som kom ut var inte så stort, den samlade ihop sig och blev till en fast fysisk form, en Spinark!
Även här blev jag överraskad, han hade tagit pokebollen med löv-symbolen på. Han ville börja med en gräspokemon som startpokemon!